Vlora bytte teatern i Italien mot skolan i Sverige
”Mamma, varför ska du lära dig svenska? Mormor, morfar och moster är ju i Italien”, sa Vlora Mazrekajs son när mamman bestämde sig för att sätta sig i skolbänken.
Svaret stavas självständighet och studenten – och till studentfesten kommer hela familjen.
Den som lägger örat mot dörren till Östra Grevie folkhögskola Malmös minimala bibliotek hör ömsom skratt och ömsom gråt en snövit morgon i februari. Lyssnar man länge får man ta del av en kvinnas liv: en historia om krig, kärlek och kulturkrockar.
Kvinnan, som heter Vlora, i grå ylleponcho och med tunga guldringar i öronen, inleder med att berätta om sin barndom. Platsen är Kosovo och tillvaron till en början harmonisk. Med åren ökar spänningarna och 1999 är kriget ett faktum. Fadern har lyckats ta sig till Italien och mamman och syskonen väntar på att komma efter på lagligt sätt. Det tar tid och med fara för sina liv tvingas de ta hjälp av smugglare ur landet.
”Jag glömmer aldrig båtfärden över Medelhavet. Vi var över 65 människor i en båt för tio personer. Min lillasyster var bara två år och vi var alla livrädda”, berättar Vlora.
När båten nådde land väntade den italienska polisen på dem. De fick mat och varma kläder och pappan hämtade dem och tog dem till den lilla by utanför Rom där han bodde och arbetade på en fruktodling.
Den första tiden i Italien var en chock för tioåriga Vlora. Språket, kulturen och språket – allting var annorlunda. I skolan bar flickorna rosa skoluniformer och pojkar blå. Redan första skoldagen träffade hon jämnåriga Paola, som fortfarande är hennes bästa vän. Tack vare henne och italienarnas varma hjärtan, som Vlora kärleksfullt beskriver det, kom hon ganska snart till rätta i det nya landet. Tonåriga Vlora utbildade sig till stylist och kostymdesigner, hon flyttade och fick jobb på en teater i huvudstaden.
Tillvaron i Rom var spännande med varierande arbetsdagar, möten med skådespelare och människor från hela världen. Dagarna avslutades ofta med aperitivo, ungefär som after work, på en bar med vänner.
Sedan Vlora och familjen flyttade till Italien har hon sett sig som italienska snarare än kosovoalbanska. Italien är hennes allt, hennes hem, medan Kosovo är okänt territorium. Ändå var det en landsman hon skulle falla för en ljummen kväll i Rom.
”Han var på semester med sina vänner och vi fick upp ögonen för varandra. Vi pratade engelska eftersom jag hade glömt albanskan”, skrattar hon.
De blev snabbt ett par och flyttade ihop. Mestadels var livet fint men Italiens ekonomi var i botten vilket märktes hos Vlora och sambon som fick allt svårare att försörja sig. Samtidigt hade sambons syster i Sverige problem med sin man och brodern och Vlora bestämde sig för att åka dit och hjälpa henne.
Tanken var ett besök men nu, elva år senare, är de kvar. Vlora och hennes sambo har fått två barn, han jobbar och Vlora studerar.
Precis som första mötet med Italien var Sverige en chock för henne med språket och vädret. Vlora saknade det liv hon hade byggt upp i Italien och drömde om att åka tillbaka. Att arbeta som kostymdesigner i Sverige var inte aktuellt eftersom det skulle innebära sena kvällar vilket inte gick ihop med livet som småbarnsförälder. Men så blev hon tipsad om en ledig tjänst som lokalvårdare på ett hotell.
”Att börja jobba igen var som att vinna tjugo miljoner. Som jag hade saknat arbetsgemenskapen: kollegorna, arbetsuppgifter och after work!”
Hemma pratar familjen alltid svenska och efter några år på arbetsmarknaden kände Vlora att det var dags att utveckla sitt språk. Hon läste sfi på Komvux men trivdes aldrig riktigt. Av en slump fick hon höra om folkhögskola och sökte till Östra Grevie i Malmö. Vårterminen 2026 är hennes andra termin och hon hoppas kunna börja gymnasiet i höst.
”Jag trivs bra här på folkhögskolan. Här är alla kompisar, det är ingen tävling eller stress som på Komvux. På Komvux studerade vi ofta på egen hand och fokus var på bedömning, här har vi lärarledda lektioner hela dagarna.”
På tal om kompisar: vännen Anisa som hon lärde känna på SFI studerar också på skolan. Nu går Anisa på gymnasiet men i höstas läste båda på grund.
”Vlora och Anisa, nu får ni vara tysta!” sa lärarna ofta, skrattar Vlora vid minnet.
Men vi hjälpte varandra mycket med skolarbetet och nu umgås vi en hel del privat trots att vi inte går i samma klass längre.
I Sverige har Vlora byggt upp en ny tillvaro. Ett tryggt och lugnt liv med sambo och sina två söner. Hjärtat kommer dock alltid att finnas i Italien, dit hon åker flera gånger per år. Tur är då att det finns en person på skolan som vet vad hon pratar om: skolassistenten Marta Cammelli. Vlora knackar på hennes dörr när saknaden blir för stor. Tillsammans drömmer de om la dolce vita (det ljuva livet): sol, smarrig mat och svala drinkar.
”Italien är allt för mig. Där har jag familjen och den är allting för mig. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. De längtar tills jag tar studenten, då kommer hela släkten till Sverige!”
Text: Johanna Darnéus / Foto: Julius Dahlström
