”Jag har mött många kulturer och plockat det finaste från dem”

Säg Afghanistan och bilder av talibaner och täckta kvinnor fyller mångas inre. Nadja Froghqayum ger en annan bild av landet.

– ”Vårt hem var fyllt av skratt och glädje, vi visade kärlek och omtanke för varandra.”

Följ med på hennes livsresa över världens kontinenter.

Nadjas familj; mamman, pappan och de tio barnen, bodde i ett enkelt hus i huvudstaden Kabul. Familjen var alltid tillsammans och ett av barndomens vackraste minnen var Nowroz-festen. Nowroz betyder nyår och symboliserar hopp, nystart och förnyelse. Nadja minns att de städade huset, tog på sig nya kläder och lagade en stor festmåltid. De äldre gav presenter till de yngre, och alla gick hem till varandra för att fira. Hela hemmet och kvarteret fylldes av glädje.

Nadja ler när hon tänker tillbaka. De mörka ögonen glittrar och hon minns: dofterna från köket, skratten från barn och vuxna och glädjen när syskonen öppnade paketen.

Men en dag förändrades allt.

Det var tidig morgon och ännu inte dags att gå upp när ett illavarslande ljud hördes i fjärran. Plötsligt skakade huset kraftigt, en raket hade träffat det, och Nadja minns än idag skräcken och förvirringen.

– ”Det var som att hela världen rasade. Den dagen försvann allt vi hade på ett ögonblick.”

Året var 1992 och den sovjetstödda kommunistregimen hade fallit. Presidenten flydde och islamistiska gerillagrupper tog över Kabul. Tioåriga Nadja och familjen lämnade huset i panik och det enda hon fick med sig var en liten väska med kläder och skor.

Flykten gick till faderns hemland Uzbekistan där de stannade i två år. Tillvaron var slitsam och när chocken hade lagt sig började föräldrarna se sig omkring efter en trygg plats där barnen kunde växa upp. Faderns vänner, som bodde i Ukraina, rekommenderade att de flyttade dit. Ukraina var stabilt och där skulle barnen ha en framtid.

Trots att fred rådde i Ukraina var tillvaron för afghanska flyktingar fylld av oro och rädsla. Familjen var fattig och föräldrarna rädda för att bli tillbakaskickade till Afghanistan.

– ”Mamma och pappa sa alltid till oss att vara försiktiga och inte gå ut mer än nödvändigt. När vi fick uppehållstillstånd kunde vi äntligen andas ut och vi barn börja i skolan, säger Nadja.”

Hon läste på en afghansk skola vilket gav en viss stabilitet. Annars var språket, kulturen och livsstilen helt annorlunda från det hon kände till. Det var tufft att inte kunna kommunicera med omgivningen, maten var annorlunda och människorna kändes främmande.

Först när Nadja gått klart sin frisörutbildning och börjat jobba och få vänner kände hon sig hemma. För att dryga ut familjens ekonomi arbetade hon extra i matbutiker.

Plötsligt fick modern stora hälsoproblem.

– ”Mamma hade njurproblem och vården i Sverige var bäst på att behandla det, hörde vi. Vi hade flyttat mycket och var less på att ryckas upp igen men hade inget val. Mammas hälsa var det viktigaste för oss, säger Nadja.”

Familjen blev hämtad på Arlanda flygplats, fick hjälp att ta sig till sitt nya boende och blev visade radhuset de skulle bo i. Vilket välkomnande! När Nadjas mamma frågade vad huset kostade och svaret var ”ingenting”, trodde de knappt sina ögon. Vilken skillnad från fattigdomen och det dagliga kämpandet i Ukraina.

– ”Åh, tack Mrs. Grilla, sa mamman med tårar i ögonen.”

Socialsekreteraren log:

– ”Ingen orsak, jag heter Gunilla.”

Nadja skrattar åt minnet. Språket var det absolut svåraste när hon kom till Sverige 2009. Annars var landet som en dröm om hon jämförde med länderna de tidigare bott i såsom Uzbekistan och Ukraina. Mamman fick högklassig vård och familjen blev väl omhändertagen. Nadja, som tidigare hade delat rum med resten av familjen, hade nu två egna rum. Vilken lycka för en tonåring!

Innan de kom Sverige visste familjen inte mycket om det kalla landet i norr, men Nadja minns att modern, när de var små, hade berättat en saga om ett land med sex månaders vinter och en sommar utan natt. Nu var de i detta land och det var sommar. Familjen kunde gå ut klockan tre på natten och mötas av dagsljus. För att sova hängde mamman svarta gardiner för fönsterna.

Tiden i norra Sverige var spännande och annorlunda. Familjen bodde i Sorsele och besökte Umeå, Luleå, de åkte till Sametinget. När pappan äntligen kom till Sverige flyttade de till Småland då det var hans dröm. Och efter det Malmö.

Afghanistan, Tadjikistan, Ukraina, Sverige. Säg ordet ”flytt” och Nadja ryggar tillbaka. Aldrig mer! Ändå ser hon sig som lyckosam. Hon har haft tur som har sluppit leva i talibanernas Afghanistan och under rysk ockupation i Ukraina. Nadja berättar hur förtvivlad hon blev när nyheten om Rysslands invasion av Ukraina 2022 nådde henne.

– ”När jag ser att det är krig i Ukraina nu känns det väldigt tungt och sorgligt. Jag tänker mycket på alla familjer och barn som måste lida, suckar hon tungt.”

Erfarenheten från alla resor lärde Nadja att man alltid kan ta sig framåt – så länge man inte förlorar hoppet och fortsätter kämpa. När hon nu blickar tillbaka på det som varit, ser hon att alla svårigheter gjort henne starkare, klokare och mer medkännande.

– ”Jag har också behållit de värderingar jag fick från min familj. Kärlek, empati och hjälpsamhet betyder mycket för mig. Jag säger alltid till mina döttrar: Var alltid snälla, hjälp andra och ta vara på alla chanser att lära dig något nytt.”

För att komma in i det svenska samhället började Nadja läsa svenska, sedan arbetade hon som frisör. Frisörtillvaron var svår ekonomiskt så Nadja hoppade på en bageri- och konditors utbildning. Hon älskade att skapa läckra bakverk men morgnarna var tidiga och arbetet slitigt. Hon fick problem med diskbråck och insåg att hon behövde byta spår – igen. Kanske skulle hon väcka liv i sin gamla dröm om att studera på universitet. Vägen dit var lång men hon kände på sig att hon skulle klara det, hon var van att ta sig an nya saker.

– ”Ekonomiska problem och psykisk press fick mig ibland att vilja ge upp. Jag är ensamstående med två barn och det är ett tufft ansvar. Men något inom mig sa alltid att jag inte fick ge upp.”

En av hennes största motivationer blev Östra Grevie folkhögskola – en plats som tände hoppet inom henne igen. Hon beskriver skolan som en liten värld där människor från olika länder, språk och kulturer lever tillsammans.

– ”Det som gör skolan speciell är den värme och omtanke som finns där. Lärarna ger oss inte bara kunskap, de ger oss självförtroende, uppmuntran och stöd. Här känner jag mig värdefull och hoppfull om att hitta min väg igen.”

Lärarna har bra metoder, deras undervisning är tydlig och hjälpsam, och det viktigaste, de bryr sig om oss som människor.

När Nadja ser tillbaka på sin väg från Afghanistan till Sverige känner hon att hon har lärt sig mycket av alla etapper i sitt liv. Varje plats har format henne och nu siktar hon, fylld av självförtroende, på att fortsätta sin väg i Sverige, utbilda sig, hitta arbete och spela en positiv roll för sina barn och det samhälle hon lever i.

– ”Jag är tacksam mot alla som stått vid min sida, min familj, mina vänner, mina lärare och alla människor som hjälpt mig under de svåraste dagarna. Det här är min livshistoria, full av svårigheter, men också fylld av hopp. Och detta är bara början på vägen.”