Baarliin – fotbollsmorsa med ungt sinne och gamla ben
Hon lunkar fram nedför kullen och går mot sjön iklädd svart fotsida klänning fuktig av regnet och med en knotig gren som vandringsstav. Kullarna har tagit på hennes krafter.
– Jag tänkte att åtta kilometer skulle bli lätt, jag har en ung hjärna men äldre ben, skrattar Baarliin Ali Asir.
Det är onsdag och Östra Grevie folkhögskolas gymnasiedeltagare utforskar Skäralids nationalpark i Skåne. Efter två veckor av strålande septembersol lyckas klasserna pricka in den enda regniga dagen. Lyckligtvis skyddar de höga träden deltagarna från att bli alltför blöta. Förutom ett besök på nationalparkens Naturum står vandring på schemat. En stor grupp deltagare promenerar två kilometer, en grupp fyra kilometer och ett fåtal åtta. Baarliin väljer den längsta sträckan. Hon tycker om att vara ute i naturen och precis som sina barn: 11, 14 och 17 år, gillar hon rörelse och utmaningar.
– Att få möjligheten att åka på utflykt som vuxen är fantastisk, jag missade så mycket i skolan som barn på grund av kriget i Somalia. Nu tar jag igen det, säger hon.
Eftersom maken jobbar långa dagar i Danmark har hon huvudansvaret om sönerna. Hon är en riktig fotbollsmamma och följer med barnen till varje fotbollsträning och match, peppar dem när de gör bra ifrån sig och tillrättavisat dem när de ibland släpper sina positioner på plan. Barnen har testat olika sporter men det var fotboll de fastnade för. De har spelat i Rosengård, Kvarnby och Malmö FF och Baarliin drömmer om att de ska bli fotbollsproffs. Trots att hon själv inte spelar har hon ett stort fotbollsintresse. Hon tittar på och läser mycket om fotboll, främst om Malmö FF men även storklubbar som italienska Juventus och Roma. Hon har alltid haft en rädsla att sönerna ska hamna snett och säger att fotbollen har gett dem ett mål och nödvändig rörelse.
När nu barnen börjar bli äldre är det dags för Baarliin att satsa på sig själv. Hennes familj i Somalia är högutbildad vilket de kan tacka sin mor för. Baarlins mamma var analfabet och kämpade hårt för att de tio barnen skulle få högre utbildning. Själv kunde Baarliin bara studera till sjätte klass, sedan krossades studiedrömmarna av kriget. I stället för att gå i skola hjälpte hon sin farbror som arbetade för FN. Hon var själv bara ett barn men visade sig ha lätt för att lära och hjälpte till att tolka och vårda de skadade. Drömmen var att gå i broderns fotspår för att hjälpa andra genom att bli läkare men idag är siktet snarare inställt på att bli sjuksköterska eller socionom.
Hon talar sig varm om hur viktigt det är att barn ”kommer på rätt väg”, och säger att hon gärna skulle vilja jobba som socionom och vara en kontakt mellan föräldrar och ungdomar. För många svenskfödda är gratis skolgång och skolmat någonting de tar för givet. Baarliin vet att det är en sak att vara tacksam över. Själv sitter hon ofta kvar länge efter skoldagens slut och studerar i lugn och ro.
Ibland jobbar hon som volontär med att lära somaliska barn matematik och en gång i veckan är hon baskettränare. Varje helg arbetar hon inom hemtjänsten. Hon är tillsvidareanställd och omtyckt av brukarna, som de äldre kallas.
Baarliin började arbeta inom vården för flera år sedan när hon bodde i Tomelilla. När hon sedan flyttade till Malmö trodde hon att det skulle vara lätt att få jobb. Men det tog lång tid, kanske för att hon bodde i Rosengård, funderar hon.
Under sina första år i Malmö, för drygt tio år sedan, beskriver hon sitt område som ”kaos” med droger och våld. Med åren har det blivit lugnare, dels på grund av ökad polisnärvaro, dels på grund av mer övervakning. Kontakten mellan polisen och invånarna är tätare och bättre, tycker hon.
– Tidigare såg jag problem varje kväll och var rädd. Nu känner jag ett lugn och trivs jättebra i Malmö. Det känns tryggt för mina barn också.
Det var svårt att lära sig ett nytt språk som vuxen men studierna och jobbet har utvecklat Baarliins språkkunskaper. Hon trivs både med barn och äldre och tror att det kommer från barndomen då hela släkten bodde tillsammans. Som liten tillbringade hon mycket tid med sin mormor och morfar.
– Många äldre människor i Sverige är ensamma och behöver någon som lyssnar och har tid för dem. Jag brukar använda jobbrasterna till att prata med dem. Jag lär av dem, de har stor livserfarenhet, och jag tror att de tycker om mitt sällskap.
Baarliin talar om vikten av att se människan i de äldre och att respektera dem. Att de inte är ”gamlingar” utan har varit precis som oss en gång: studenter, lärare, läkare och advokater.
– Jag lär mig mycket varje dag, både i skolan och på jobbet och märker att mina språkkunskaper har ökat. När vi har APT på jobbet brukar kollegorna berömma min svenska.
En annan sak som skolan och jobbet har lärt henne är teamwork. Tidigare var hon ”my way or no way”, skämtar Baarliin, och säger att hon idag är mer ödmjuk och lösningsfokuserad.
– Kollegorna skojar om att jag ska bli chef. Gärna, jag vill att personalen ska bli bättre både när det gäller bemötande och hänsyn. Det är viktigt att de äldre får en bra ålderdom.
Text: Johanna Darnéus, foto: Linn Rådström
