Med ett glas rosé i handen och svettpärlor i pannan efter morgonens löprunda vill Östra Grevie folkhögskolas utbildningschef Susanne Nilsson starta sin första dag som pensionär. Hon lämnar en kärleksaffär för att påbörja en ny:

– När jag blickar tillbaka inser jag att Östra Grevie har varit min passion i snart tjugo år. Nu ska jag bli passionär som det heter när man avslutar en tjänst för att ägna sig åt något nytt.

Hon kommer att sakna både kollegor och deltagare och är otroligt glad och tacksam över att få ha lett Östra Grevie folkhögskola, först som rektor och sedan två år tillbaka som utbildningschef.

– Det har förändrat mig som människa, jag lägger större vikt vid mellanmänskliga relationer idag än tidigare. Jag var mer rationell tidigare. Det är stor skillnad mellan juridik och detta.

Juridik? Vi tar det från början.

Susanne Nilsson är född och uppvuxen i Malmö. Som 18-åring flyttade hon till Uppsala för att studera juridik. Förstahandsvalet var idrottslärare men hennes betyg var för låga för att bli antagen. Juridikstudierna var lagom svåra och studentlivet underbart. Hon beskriver spänningen i att komma hemifrån och säger att hon kände en frihet hon aldrig tidigare känt.

– Jag busade, alltså festade, en del och lärde mig mycket om mig själv. Först bodde jag i ett område likt Rosengård där jag trivdes superbra. Därefter flyttade jag in till centrala Uppsala.

På helgerna och somrarna arbetade hon inom äldreomsorgen och på nationsrestauran. Snart träffade hon kärleken, en 20-årig juridikstudent med musik som största intresse.

Efter fem års studier och studentliv fick Susanne fick sitt första jobb på inom försäkringsbranschen tack vare en vän.

– Det fanns en ledig tjänst på hennes jobb och chefen hade frågat henne om hon kände till någon som var som hon. Då tänkte hon på mig, skrattar Susanne.

I 17 år arbetade hon inom företaget i Stockholm innan familjen flyttade till Skanör i Skåne. Under tiden fick hon två döttrar. Hon arbetade på distans i flera år innan hon fick ett erbjudande som man enligt henne bara får en gång i livet. Det var här hennes resa in i folkbildningen värld började.

Susannes resa in folkbildningen

Påhlmans handelsinstitut, som är en del av Medborgarskolan, ringde och undrade om hon ville bli vd och rektor. Susannes uppdrag blev att vända institutets ekonomi. Hon älskade utbildningsvärlden och beskriver tiden på Påhlmans som jätterolig eftersom den gav henne möjlighet att få vara en del av de studerandes resa med allt vad den innebar i form av hopp och glädje men också krävande på grund av pendlingen. Varje dag i flera år pendlade hon mellan Skanör och Stockholm.

Susanne lutar sig tillbaka i den sammetsgröna fåtöljen och minns:

– Jag åkte klockan sex på morgonen och var hemma klockan halv nio. Det här var när barnen var små. Efter ett tag kände jag att det inte gick längre och startade upp en advokatbyrå med en vän.

Men längtan till utbildningsvärlden blev stor och när en av landets största folkhögskolor, Östra Grevie folkhögskola, sökte en ny rektor dröjde det inte länge förrän hon skickade in cv, personligt brev och knep tjänsten. Äntligen var hon var tillbaka i en miljö fylld av hopp, nyfikenhet och framåtanda där människor ville lära och lära ut.

– Uppgiften på Östra Grevie var densamma som hos Påhlmans, det vill säga att vända ekonomin. Skolan var välfungerande och hade ett gott rykte. Varumärket var skolans kultur och konstutbildningar.

En annorlunda ledarstil

Den nya rektorn möttes av en del höjda ögonbryn när hon inledde sitt arbete med att skura golv, undervisa deltagare, montera lampor och baka bröd snarare än att sitta med näsan i ekonomiska kalkyler.

– Jag provjobbade inom alla enheter. Dels för att få en översiktsbild av vad alla enheter behövde från ledningen, dels för att signalera att alla delar är lika viktiga. Hierkisk är jag inte och jag var definitivt inte bäst i klassen på de olika områdena.

Precis som på Påhlmans lyckades Susanne få minus till plus, framförallt på grund av en lojal, arbetsam och superbra personalstyrka som jobbade hårt tillsammans med henne för att vända skutans ekonomi.

På två decennier har stora förändringar skett inom folkbildnings- och utbildningsvärlden. Lokalt har Östra Grevie folkhögskola startat flera yrkesutbildningar. Pandemin var en stor utmaning för några år sedan och av det tar hon med sig att ensam inte är stark. Idag är fokus att motverka nedskärningarna inom folkbildningen i en orolig värld där demokratin är hotad.

Folkhögskolans unika roll

Susanne lovordar folkhögskolan som bildningsform; folkhögskolan möter deltagare där de befinner sig och ser dem. Dessutom, menar hon, slipper folkhögskolans deltagare bli stämplade eller mätta som de blir i den reguljära skolan (genom att exempelvis ge betyget F).

– Vi tror på våra deltagare. Vi lyssnar på dem, ger dem hopp och skapar nyfikenhet. Vad vi behöver jobba på är att kunskapsöverföra folkbildningen. Vi försöker vara aktiva i omvärlden och påverka där vi kan. Vi måste fortsätta proaktivt och komma in i policydokument. Utredarna behöver tänka in oss.

Att ”saluföra” och medvetandegöra beslutsfattare om folkbildningen och dess unika och viktiga roll har varit Susannes huvuduppgift det senaste året. Då har rektorer och utbildningschefer på ett antal folkhögskolor genomfört ett strategiskt arbete med syfte att kunskapsöverföra utbildningssystemet folkhögskola till politiker och tjänstemän.

– Folkhögskolan har både en utbildnings- och en bildningsdel. Den är fri och frivillig, det handlar om vuxenstudier, vi har en vision och en pedagogisk idé. Det viktigaste vi har att göra är att tala för deltagarna och att skapa tro och hopp för dem.

Minnen och framtidsdrömmar

När Susanne ska sammanfatta åren på Östra Grevie folkhögskola tänker hon en stund. Sedan säger hon att det är allas engagemang och vänlighet.

– Vi har ofta besök på skolan och alla; både personal och deltagare, är lika trevliga oavsett vilken enhet gästerna besöker.

Hon söker vidare i minnets galleri över personal och deltagare som hon har lärt känna under åren.

– Jag minns särskilt deltagaren som på skolavslutningen stod längst fram i kyrkan och sjöng ”Idag är jag stark” med håliga svarta strumpbyxor. Knappt ett öga var torrt bland publiken.

Vad framtiden väntar vet Susanne inte, mer än att hon vill träffa sina barn, barnbarn och sina vänner oftare, sporta lite mer och att hon planerar en resa till Frankrike.

– Jag känner mig pigg och ung, det är en förmån att kunna gå i pension vid 63. Jag har inte lagt yrkeskarriären på stopp, nu är mer en öppen tid, säger hon.

Text: Johanna Darnéus,
Foto: Linn Rådström