Efter tre, respektive tre och ett halvt år, är det dags för Anya och Indra att lämna Östra Grevie folkhögskola. Med ett varsitt bokstipendium i handen och ett varsitt uppläst tal i kyrkan. Nu ska de ta ett kliv ut i mer eller mindre bestämda platser i världen och känslorna är blandade.

    – Jag har redan börjat stänga ner känslorna lite, säger Indra. Hur ska vi klara oss utan detta?

Anya började på skolans SMF (Studiemotiverande folkhögskola) och fortsatte till allmän kurs och Indra har läst in hela gymnasiet på skolan. Anya minns tillbaka hur det var för tre år sedan, när hon först kom till skolan och började ha lektioner med Ola, på SMF.

    – Det var så jävla ball!

Indra minns att hon blev chockad över att bli så väl bemött av alla. Att både lärare och deltagare kändes vänliga och inkluderande.

    – Det var liksom inga grupperingar eller skitsnack, förklarar hon.

Anya håller med och menar att det är en fin och inkluderande känsla på skolan.

    – Man kan alltid pysa in i någon grupp, säger hon. Det finns så många fina människor i klassen.

Testat olika vägar

Anya berättar vidare att hon kom till skolan via Arbetsförmedlingen efter en tid med problematik med skola och samhällsintegrering. Hon testade även andra studieformer innan hon landade på folkhögskolan.

    – Jag testade Komvux, men upplevde att jag fick för lite stöd där. Det är en stor kontrast mot folkhögskolan, du ska göra den här uppgiften och du är helt själv. Här har jag upplevt att det är väldigt pedagogiskt och man möts på den nivån man själv är på och jag har blivit fint vägledd. Med tanke på att jag inte har klarat skolan alls har jag alltid tänkt att det har varit jag som har varit dålig. Men jag har bara behövt mer stöd, förklarar Anya,

Indra hade tänkt gå gymnasiet senare, men hennes dåvarande pojkvän som gick på skolan tipsade henne om att börja på allmän kurs, vilket inte alls kändes som en självklarhet.

    – Jag hade testat gymnasiet två gånger, men kände att det sög, men han lyckades övertalade mig att prova. Jag trodde inte det skulle bli något, men jag tänkte att jag testar. Och sen så blev det något, berättar Indra.

En annan chans

Vad är då den stora skillnaden mellan reguljär skola och folkhögskola, som förändrade skolrelationen för Anya och Indra? Svaret kommer snabbt och med kraft.

    – Allt! Folkis är verkligen skitbra! Jag hör få som har dåliga erfarenheter av folkhögskolan, säger Indra.

Indra förklarar att det viktigaste för henne har varit att inte känna sig dum. Hon menar att hon aldrig har haft dåliga lärare, men att hon alltid har känt mig trött och lat. Senare har hon förstått att detta kan bero på den ADHD-diagnos som hon fick för några år sedan.

    – Här har det varit annorlunda. Här kan man kännas att man lyckas. Här kan man briljera!

Tematiskt ger mer

Båda förklarar att deras självförtroendet sakta men säkert har gått upp under deras tid på allmän kurs. De talar också varmt om tematisk undervisning som båda menar både ger mindre stress och mer struktur.

    – Först var jag kritisk och bara, vad är det de har hittat på nu? Nu tänker jag att så här vill jag ha det i alla skolor, säger Indra.

Den största fördelen är att inte läsa många ämnen samtidigt och kastas mellan olika ämnen och salar och att se ett sammanhang.

    – Dessutom är folkhögskolan bra på att simpla ner saker och förklara saker på ett sätt som alla förstår, säger Anya.

Ut i världen

Nu väntar världen utanför skolan med sina nya situationer och möjligheter. Anya vet inte vad hon vill göra i höst, men hon vet att hon vill plugga vidare och kanske jobba som arkeolog, bibliotekarie eller arkivarie. Indra ska läsa en svetsutbildning på Komvux i höst och är pepp på att göra något praktiskt. När jag frågar vilket ord de mest tycker representerar deras tid på skolan kommer svaret snabbt.

Indra menar att det finns en stor framgångsingrediens i att lyckas i skolan.

    – Lärarna. Punkt.

Anya instämmer och fyller i att motivation också är viktigt och de enas om att lärarna är viktiga för att locka fram den hos deltagarna. Indra fortsätter förklara att lärarna är så peppiga och stöttande och att hon önskar att de fick höra allt som sägs i rökrutan.

    – Det sägs jättebra saker där! Kanske något negativt om någon tråkig inlämningsuppgift, men aldrig något om lärarna. De är toppen!

Not: När vi gör den här intervjun vet inte Anya och Indra om att de kommer få stipendium.

Viola Sten

Foto: Linn Rådström