Bakom en lönndörr förklädd till en bokhylla hittar vi Lupus Nenséns ateljé. Det känns på något vis passande att någon som går under namnet Anonymouse har sin ateljé gömd. Visst, det är inte ett “mushål i väggen” – men inte långt ifrån.

Ja, du läste rätt. Lupus utgör ena halvan av konstnärsduon Anonymouse, tillsammans med sin samarbetspartner Elin Westerholm.

“Ursprungsidén var min, jag vet t o m var jag stod när jag kom på det, och ordvitsandet är också mitt, men det är i allra högsta grad ett partnerskap, vi har under åren varit bra på att komplettera varandra.”

Nu undrar du kanske varför Lupus intervjuas i Östra Grevie folkhögskolas kanaler? Jo, han är tidigare kursdeltagare på skolan.

Vilken av våra förberedande konstnärliga inriktningar tror du att han har läst?

Svaret är: ingen.

Lupus läste Allmän kurs på Östra Grevie folkhögskola mellan åren 2000–2001, när han var 17-18 år.

Du har många järn i elden: du är Anonymouse, bluesmusiker, skapar rekvisita för tv- och filmproduktioner och gör allt från ikonbilder på musiker till “Malmö-muggar” ihop med Mats Haglund. Har jag missat något?

“Haha! Nä, det är väl en rätt bra sammanfattning. Jag sysslar ju också med blyinfattat glas. Och bor i Grekland på halvtid – men det kanske inte gills som jobb, det är mest skryt.”

Vad minns du starkast från din tid på Östra Grevie?

“Oj… Alltså, det som passade mig så bra var att jag, trots min unga ålder, aldrig riktigt trivdes med de gymnasieskolor jag gått på. På folkhögskolan lades mycket mer vikt vid eget ansvar och personlig utveckling, och det passade mig mycket bättre. Jag bodde dessutom på skolans internat, och det skapade en sorts kamratskap som var väldigt viktig för mig.

Jag träffade flera av mina närmaste vänner där – och vi är fortfarande vänner, 26 år senare.”

Har tiden på folkhögskola påverkat din väg som konstnär och kreatör?

“Det skulle jag absolut säga. Jag var redan ganska kreativt lagd innan, även om jag inte gick någon av de konstnärliga utbildningarna. Men jag hade viss tillgång till screentrycksverkstaden och var ofta där. På min tid fanns teaterlinjen, måleri och keramik och bara det att få omges av en kreativ miljö inspirerade mycket.

Det friare undervisningssättet gjorde också att jag kunde utvecklas i min egen takt och undersöka vad jag tyckte var spännande.”

Anonymouse har skapat magiska miniatyrvärldar i allt från Malmö till Wisconsin, Isle of Man och södra Frankrike. Vad är det med det lilla formatet och överraskningen i det offentliga rummet som lockar?

“Svår fråga… När jag först fick idén var det som ett Photoshop-projekt där jag skulle klippa in en flygfarkost från Piff & Puff Räddningspatrullen i en urban miljö. Men efter att jag pratade med Elin om det utvecklades det till det vi gör idag.

Jag tror det finns något allmänmänskligt i förtjusningen över miniatyrer – att de är greppbara i en ogreppbar värld. Den parallella musvärlden säger också något om vår egen.

Dessutom finns det något intressant i hur människor ser på sina städer: nästan varje gång vi visar en miljö skriver folk ‘Åh vad fint – det där skulle man aldrig kunna bygga i min hemstad, det skulle bli förstört!’. Men av de över 40 miljöer vi byggt har kanske två förstörts och då är ändå majoriteten utställda i ‘Sveriges Chicago‘.

Om man gör något fint så tenderar det att uppskattas snarare än vandaliseras och om det ändå händer fokuserar vi på de tiotusentals som inte förstörde det.”

Om ni skulle göra en miniversion av Östra Grevie folkhögskola – vad hade den hetat och sett ut? Jag gissar spontant på något i stil med “Mösstra Grevie folkhögskola”?

“Haha, ja… Jag bodde där när ‘den nya utbyggnaden’ invigdes ( = Estethuset), och minns att jag inte var så förtjust då. Men efter att ha googlat nu tycker jag faktiskt den ser alldeles utmärkt ut. Problemet med ÖG är att det ju är en fristående byggnad – och vi gör oss bäst i källarhål.

Med det sagt hade vi nog döpt den till Östra Grevé folkhögskola – jag är förtjust i ostordvitsar – även om Mösstra Grevie också var väldigt roligt.”

När ni valde att kliva fram ur anonymiteten – vad var svårast och vad mest befriande?

“Det läskigaste var att vi aldrig behövt möta konsekvenserna av våra handlingar. När man gör något anonymt kan man gömma sig – det är sällan 250 000 människor plötsligt har en åsikt om en. Men som tur var blev det mest positivt!

Jag tycker dessutom det är roligt att prata om projektet och blir glad när folk kommer fram på stan. Elin har inte riktigt samma exhibitionistiska ådra, men jag tror hon tycker det är kul hon med.”

Om du tittar tillbaka – fanns det något på Östra Grevie som du kan se spår av i ditt arbete idag?

“Mnja, det skulle väl vara läraren Sven Järvi. Han var ganska försynt i sin framtoning men hade ett stort hjärta och lät oss ta oss an uppgifter på vårt eget sätt.

Jag och min vän Daniel lyckades till exempel få igenom att vi skulle komponera en instrumental gitarrduett – oklart i vilket ämne den framfördes – men det visar på den där förståelsen för oss som är lite… annorlunda lagda. Den sortens tillåtande pedagogik är vanlig på folkhögskolor, mindre i det vanliga studiesystemet.

Så man kan nästan säga att när jag 20 år senare sjöng mitt band till vinst i The Swedish Blues Challengeoch representerade Sverige i Europamästerskapen, så hade det redan sin grogrund i åren på ÖG.”

Vilket råd skulle du ge till dagens kursdeltagare som drömmer om att satsa på sitt skapande?

“Jag tänker på en skådespelare jag såg på Youtube nyligen, som fick samma fråga och svarade: ‘Om du kan tänka dig att göra någonting annat – då kommer du aldrig bli skådespelare. Det är inget du väljer, det är något du måste göra.’

Efter Östra Grevie bodde jag i Florens, London och senare i Lund. Det akademiska var inte riktigt för mig – men jag blev väldigt bra på att blanda drinkar på studentnationen, och så började en lång bartenderkarriär.

Jag ville alltid in i filmbranschen men var feg. Allting verkade osäkert: projektanställningar, ingen fast inkomst. Så jag väntade många år. Men till slut insåg jag att jag måste få arbeta kreativt med mina händer – och då fanns inget alternativ.

Lycka kanske inte är konstant, men jag blir lyckligare av det jag gör nu. Vissa dagar handlar det om polisdokument till Tunna blå linjen, andra om magiska böcker till julkalendern eller spritetiketter från 1985.

Man blir inte rik på pengar av det, men man har rätt roligt – mest hela tiden.”

Intervju och foto: Julius Dahlström