Hon gick till sängs som en högt ansedd skolpsykolog och vaknade med terroriststämpel. Familj, vänner och kollegor – i princip alla vände henne ryggen och hon förlorade alla sina ägodelar. Turkiska Merve Kol tackar dottern för att hon lever idag.
Ett tjockt dubbelvikt rött papper med en tecknad kvinna i superhjälte-dräkt på ligger på den ljusgrå skolbänken på Östra Grevie folkhögskola i Malmö. Ovanför superhjälte-kvinnan står det skrivet Annem, som betyder min mamma på turkiska.
– Jag har haft många svårigheter i livet. Men när min dotter ritade mig som en superhjälte – det räcker för mig. Jag förlorade allt i livet, enbart min dotter är kvar vid min sida, säger Merve.
Hon berättar att hon levde ett ”vanligt” liv i en medelstor turkisk stad med sin make och sin då drygt tvååriga dotter. Hon stortrivdes med sitt arbete som skolpsykolog och var mycket omtyckt. Allting förändrades när en fraktion inom den turkiska militären försökte största landets regering sommaren 2016. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och hans regim pekade ut predikanten Fethullah Gülen och dess anhängare. Tiotusentals lärare och skolpersonal som ansågs stötta rörelsen, avskedades. Gülen själv fördömde attacken och det är än idag är det oklart vilka som låg bakom kuppförsöket.
– Min man och jag gillade Gülenrörelsen och deltog i en del av dess aktiviteter men vi gjorde aldrig något olagligt, säger Merve.
Både Merve och maken fick sparken från sina arbeten och hotades med fängelse om de inte angav personer i deras närhet som regimen misstänkte var Gülenanhängare. Maken hittade ett tillfälligt arbete och började så smått samarbeta med landets ledning. Merve vägrade. Det kostade henne friheten.
Plötsligt en dag störtade polis in i parets bostad och fängslade Merve. Dottern, som aldrig tidigare hade varit utan sin mamma, fick panik. Maken blev förtvivlad och arg. Han förbannade sin fru för hennes principfasthet. Han kunde inte ensam ta hand om dottern då han behövde jobba för att klara ekonomin. Lösningen blev att dottern, då två och ett halvt år, fick bo med sin mamma i fängelset.
Blöjor, leksaker eller utrymme – inget av detta fanns att tillgå i de dystra fängelselokalerna. Varmvatten fick fångarna genom att fylla flaskor med vatten och ställa dem i solen, medicin fanns ej för de fångar som behövde. Och framför allt var fängelset inte en plats för ett litet barn. När Merves dotter blev sjuk vägrades hon vård. Först när hennes läge blev allvarligt fick hon hjälp.
För att göra tillvaron drägligare hämtade Merve inspiration från den italienska filmen Life is beautiful som handlar om en pappa och son i koncentrationsläger. Pappan och de andra fångarna i filmen försöker in i det sista skydda sonen och dölja verkligheten genom att låtsas som att allting är en lek.
– När jag skulle upp i rätten och var handfängslad sa jag till dottern att det var på skoj. Samma sak när vi kördes till rättegången i en bil med svarta rutor. Det var en lek, sa jag, berättar Merve.
Fängelset var uppdelat i olika avdelningar och de politiska fångarna, som Merve tillhörde, hade en egen avdelning då fängelseledningen var rädd att de skulle sprida ”politisk propaganda” till övriga interner.
– Vi politiska fångar vi var sist på prioriteringslistan. Vi var inte människor för fängelsepersonalen, vi saknade både rättigheter och möjligheter. De ville vi skulle dö, säger Merve.
Dock var solidariteten stark mellan de 19 kvinnorna i Merves rum. Alla hjälptes åt och de lekte så gott de kunde med Merves dotter. Av några pappersark gjorde de en bok, andra pappersbitar förvandlades till flygplan. Ett termoslock blev en båt, en balja med vatten blev hav som båten flöt på. Merve ler försiktigt när hon berättar om att dottern lärde sig boken utantill, det var ju den enda bok hon hade.
Drygt fem månader senare släpptes Merve och dottern oväntat. Maken väntade på dem i bostaden men sedan han förlorade sitt arbete hade han blivit som en annan person, förklarar Merve. Borta var den kärleksfulle man hon hade gift sig med. I stället angav han, enligt Merve, vänner i deras närhet, blev lätt arg och slog henne. Merve lyckades lämna honom och efter en tid på en annan plats i landet sålde hon allt hon ägde och flydde till Grekland av rädsla för att återigen fångas av den turkiska regimen. Där försörjde hon sig genom att sälja hantverk. Närheten till hemlandet gjorde att Merve varje dag levde med skräcken att den turkiska underrättelsetjänsten skulle hitta dottern och henne. Hon började göra eftersökningar vilket land som skulle kunna vara ett tryggt land för dottern att växa upp i.
Sverige, funderade hon. I Turkiet säger man om Sverige att barnen kommer på första plats där, sedan kvinnorna, därefter djuren och sist männen, berättar hon. Dessutom hade hon vänner där. Kanske jag ska försöka ta mig dit, tänkte hon. Målmedvetet la hon undan varje litet öre hon kunde för att spara ihop till den långa färden. En tidig vårdag påbörjade de resan norrut.
Tre år senare sitter Merve i ett ljust klassrum på Östra Grevie folkhögskola i Malmö. Svenskan flyter på utan större problem, ibland letar hon efter ord i huvudet, andra gånger översätter hon dem i mobilen. Hon bor tillsammans med sin nu sjuåriga dotter i Lund, dottern går i skolan och själv studerar hon svenska. Målet är att kunna arbeta som skolpsykolog eller kurator i Sverige. Hon älskade sitt yrke och var väldigt omtyckt, säger hon. Hon saknar att arbeta och om hon inte når målet är ett alternativ att bli elevassistent. Hon både vill och måste få ett arbete, det tror hon ökar chanserna att få stanna i Sverige. Det tillfälliga uppehållstillståndet går ut i mars nästa år vilket oroar henne.
Tidigare levde hon enbart för sin dotter. Hon var oerhört trött efter allting hon hade gått igenom. Nu har Merve sakteligen börjat återfå sin forna energi och glädje, trots att hon började om från noll i Sverige.
– När min dotter först började skolan grät hon varje dag, det var svårt med språket och allting var nytt. Nu vill hon att jag hämtar henne så sent som möjligt. Det gör mig glad, hon är det viktigaste i mitt liv.
Text: Johanna Darnéus. Fotografi: Anas Mohammed.
Fakta Gülenrörelsen
Gülenrörelsen grundades i Turkiet i slutet av 1970-talet och engagerar sig främst i sociala och religiösa frågor. De driver hundratals skolor i Turkiet och runtom i världen. Dess ledare är predikanten Fethullah Gülen, som idag bor i USA. Rörelsen har lockat många anhängare för sin milda och pragmatiska tolkning av islam och de moderna, avancerade utbildningarna som skolorna bedriver. Källa: SVT
