Banner - Östra Grevie folkhögskola i Malmö

Porträtt – Anas skildrar Ukrainakrigets fasor

Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari i år möts med chock och fördömande i stora delar av världen. Medan civila flyr landet kör folkhögskoledeltagaren och journalisten Anas Mohammed mot dess gräns. Hans uppdrag: att skildra krigets fasor för mediejätten Al Jazeera. Veckorna i Ukraina slungar honom känslomässigt tillbaka till den egna flykten ett decennium tidigare.

”Jag vet hur det känns när man lämnar allt och flyr. Ibland hade folk jag mötte i Ukraina bara med sig en handväska. Inga kläder, ingen bil. Själv kom jag till Sverige med endast en liten väska.”

Anas tystnar och ser stilla ut över ett ödsligt Persborgs torg i Malmö. Kontrasten mot det krigsdrabbade Ukraina är enorm. Han har varit hemma i över en vecka nu, men är mentalt kvar i Ukraina. Där rörde han sig främst vid gränsen till Polen och intervjuade civila och volontärer. Köerna av ukrainare ringlade sig långa och människor var trötta och chockade. De hade svårt att förstå vad som hade hänt. En tjej berättade för Anas att hon först trodde att invasionen var ett skämt. Hur kunde det vara krig i hennes älskade land? En annan person, en cancersjuk syrier som flytt till Ukraina för ett tiotal år sedan, var nu på flykt igen. Han tittade skärrat in i Anas kamera och berättade med darrande röst om hur han förlorade allt i krigets Syrien och nu återigen hade förlorat allt.

Anas är journalist, men framför allt en medmänniska. När han hade lagt ner kameran och packat undan mikrofonen för dagen skjutsade han flyende människor en bit på vägen dit de skulle.

”Vi måste hjälpa varandra. När jag flydde från Irak till Sverige hjälpte människor mig på vägen och varje liten insats betydde oerhört mycket. Jag tänkte en hel del på det när jag var i Ukraina.”

 

Anas var den sista i familjen att lämna det krigshärjade Irak. In i det längsta hoppades han kunna stanna men som journalist var det omöjligt. Journalisttillvaron var farlig och Anas kunde när som helst bli attackerad eller dödad av olika grupperingar.

”Att jag väntade så länge med att fly berodde på att jag tyckte, och än idag tycker, att det är viktigt att skildra det som sker i krig. Om jag flydde, vem skulle ta över efter mig?”

Anas blev journalist redan som tonåring. Han ville göra någonting meningsfullt och inledde sin journalistbana som assistent till en journalist. Anas var duktig med datorer, han studerade datorteknik och jobbade samtidigt. Några journalistkurser tog han inte utan lärde sig genom jobbet.

”Jag ville vara en one man crew, det var lättare att få jobb då”, säger han.

I Sverige fanns redan hans syskon. Här fick Anas uppehållstillstånd relativt snabbt eftersom han var journalist. Han studerade svenska på sfi och blev snabbt klar med kurserna. Sedan läste han på Komvux men hade svårt att fullfölja studierna på grund av jobbet. Han frilansade mot arabisk media så så värst mycket svenska blev det inte, skrattar han.

Anas brinner starkt för att hjälpa barn. Vid sidan av journalistiken har han varit gruppledare inom Barnets rätt i samhället, Bris och driver numera en organisation som hjälper kvinnor och barn i hemlandet. Många män har dött i kriget och änkor och deras barn är lätta offer för kriminella ligor, förklarar han.

Vuxna förebilder är väldigt viktiga för barn, säger Anas, vars pappa dog när Anas var tio år. Modern var en stark kvinna som gav sina barn all kärlek och lärde dem vikten av att lyssna på sina känslor. Anas skiner upp när han pratar om sina föräldrar. Föräldrarna hade en fin relation och de hade fått kämpa för att få varandra. De träffades när fadern, som var militär, besökte vänner i moderns hemstad. De blev blixtförälskade och fadern, då en ung man, frågade flickans far om hennes hand. Fyra gånger fick han nej, men till sist sa hennes far: ”ta henne och gå härifrån”.

”Det är så jag ser på livet, vi kan inte ge upp vid första hindret. Vi måste kämpa!”

I framtiden drömmer Anas om att gifta sig och få många barn. Men först vill han bli färdig med sina studier på allmän kurs (gymnasienivå). Både hans syster och en vän har gått på Östra Grevie folkhögskola Persborg och rekommenderade honom att läsa här. I efterhand ångrar Anas att han inte läste på skolan tidigare i stället för på Komvux.

”Här är flexibelt och lärorikt, hade jag läst här från början hade jag varit klar för länge sedan.”

Intervju gjord av: Johanna Darnéus. Fotografi: David Möller

Porträtt – Anas skildrar Ukrainakrigets fasor

Nora och tavla
Jason på Nobeltorget
Skip to content