”Stopp, du får inte gå in”, sa klasskompisarna till Nazlije Latifi när hon gick uppför trapporna på väg in i skolan varje morgon. Mobbing? Nej, musikälskande tonåringar som ville inleda skoldagen med skönsång. För det är få elever som har lyxen att ha en klasskompis med en röst som Mariah Carey.

Nazilje harklade sig, tog ett djupt andetag och började sjunga. Plötsligt tystnade sorlet på skolgården och alla vände sig mot flickan på trappan med intensivt bruna ögon, blonda lockar – och en gudomlig röst. När tonerna klingade av applåderade vännerna och gick skrattande de in i skolbyggnaden.

Nazlije ler stort när hon tänker tillbaka på skolåren. Hon drömde om att bli en känd sångerska och hade flera chanser. Men jantelagen, ja, den finns i hela världen, satte stopp för hennes planer.

– Mamma ville inte att jag skulle bli artist. Kanske var hon rädd, jag vet inte.

Ett av Nazlijes starkaste musikminnen är från studentbalen på gymnasiet. Iklädd en mörkblå sidenklänning och med håret elegant uppsatt stod hon på scenen framför tusen åskådare. Men hon såg dem inte, hon blundade och sjöng Mariah Careys Hero med hela sitt hjärta. När hon öppnade ögonen såg hon tusentals händer i luften och hon ville aldrig att stunden skulle ta slut. Hennes andra sångnummer var svenska Emilias hit Big, big world och efteråt stod publiken på rad för att få en pratstund med sångerskan. De sa att de aldrig tidigare hade hört någonting så vackert och undrade om de kunde få mer.

Dagen därpå ringde telefonen. Det var bandet från festen som undrade om hon ville bli deras sångerska. Ja!, skrek hon euforiskt. Nej!, utbrast mamman. Och mamman bestämde.

– Jag var så ledsen, jag älskade att sjunga. När jag sjunger eller lyssnar på musik mår jag som allra bäst, jag blir lycklig och lugn samtidigt.

Nazlije kan fortfarande känna ett sting av sorg i hjärtat över att inte vara sångerska. I början var känslan starkare, sedan gifte hon sig och fick barn och familjen blev viktigast. Men en sak har hon tagit med sig – och det är att låta de egna barnen gå sina egna vägar. Barnen har talang och nu kämpar hon för dem.

– Jag försöker vara en superbra mamma. Det är inte alltid lätt men jag gör mitt bästa för mina fyra barn.

Nazlije är född i Kosovo och flyttade som tonåring med familjen till Kroatien eftersom pappan fick arbete där. Efter studenten återvände hon till Kosovo och gifte sig med en landsman. Hemmet var fyllt av kärlek men pengar var det ont om och familjen började prata om att flytta utomlands. Under ett besök hos en vän i Sverige blev maken förälskad i landet och några månader därpå korsade de gränsen till sitt nya hemland.

Till en början var saknaden efter Kosovo stor men så småningom fann familjen sig tillrätta i sitt nya hemland. Nazilje hade stor nytta av sina kunskaper i engelska och navigerade sig fram utan större problem i Sverige.

– Jag lärde mig engelska via teven. Som liten tittade jag mycket på Cartooon Network, en amerikansk kanal med tecknade filmer. När jag sedan skulle lära mig engelska i skolan och det visade sig att jag redan kunde språket undrade läraren hur det kom sig. Jag visste själv inte att jag kunde engelska eftersom få människor pratar det i Kosovo och jag inte hade någon att öva på, skrattar Nazlije.

När det var prov i engelska fick hon vänta utanför klassrummet för att inte hjälpa sina klasskamrater med de rätta svaren. Att själv göra provet var inte lönt, tyckte läraren, hon kunde ju redan allt. Samma sak i matematik.

Att hjälpa andra är viktigt för Nazlije och när hennes ena barn blev diagnostiserat med adhd och hon fick hjälpa honom i skolan fick hon upp ögonen för hur många barn som behöver extra stöd i skolan. Hon läser allmän kurs på Östra Grevie folkhögskola i Malmö och vill bli elev- eller lärarassistent i framtiden.
Det är bara svenska språket som hon behöver höja nivån på just nu.

– Innan jag kom hit hade jag aldrig hört svenska. Italienska kunde jag eftersom jag har arbetat på en bar där och har släktingar i Italien och engelska kunde jag ju från teve.
Förutom att försöka prata så mycket och ofta som möjligt är musik ett sätt för henne att förbättra sina språkkunskaper.

– Lev nu, dö sen, tänk inte på morgonen, la la la, nynnar hon. Nu när jag förstår mer svenska lyssnar jag ofta på och sjunger gärna svenska sånger. Jag har lärt mig massor av ord och uttryck tack vare musiken.

Och hur det gick till vet hon inte men plötsligt har svenskan blivit det språk som kommer till henne lättast näst efter albanskan. Nazlije berättar om familjens resa till favoritlandet Italien under höstlovet.
– Jag ville visa barnen mitt Italien med Venedig och Verona. Som ung lärde jag mig italienska på en månad. Men när jag nu pratade kom bara svenska ord ut ur min mun. Mamma, du pratar ju svenska med dem, sa min dotter.

Kosovo, Kroatien, Italien och Sverige. Nazlije känner sig hemma på de flesta platser. Men hjärtat bultar starkast för Kosovo.

– Vi åker dit flera gånger per år. Jag känner mig mer levande där än i Sverige, kanske för att det är mitt hemland. Människor är väldigt sociala, träffas ofta hemma hos folk eller på restaurang. Men jag trivs bra här i Sverige också – och eftersom jag är så ofta i Kosovo hinner jag inte sakna det.

Nazlije läser Allmän kurs i Malmö. Hon blev intervjuad av Johanna Danéus, foto av Linn Rådström.