Med ettåringen i ena handen och resväskan i den andra stod Gino med sin fru utanför socialens kontor. Familjen kunde inte längre bo hos Ginos mamma och var nu hemlös. Herregud, hur hamnade jag här, tänkte Gino. 

Ja, hur kunde han falla så djupt? Han som under skolans första år varit en skötsam kille med mål livet, fått bra betyg och umgåtts med de lugna barnen? Berodde det på att han som liten inte kunnat bo med sin familj utan blivit omhändertagen och placerad i fosterfamilj under ett antal år? Att han saknat vuxna förebilder som studerade och jobbade? Att hela hans familj och släkt i princip var analfabeter? Att han är rom och utsatts för diskriminering genom hela sitt liv? Svaret på frågan är inte ett, utan flera.

–      Första gången jag blev omhändertagen av socialen reagerade jag med tystnad, andra gången kände jag att jag skiter i allt. Det var i sjuan. Jag började umgås med skolans coola gäng och gick bara på lektioner jag tyckte om, exempelvis gympa och svenska.

Förebilderna var männen på gatan som bar Rolex och körde Mercedes. Han säger att hans kultur spelade en roll där med dess förkärlek till dyra kostymer och fina bilar. Själv var Gino alltid uppklädd och en av de populäraste på skolan. Men populariteten kunde inte översättas i betygspoäng och när det var dags att börja gymnasiet saknade han behörighet.

–     Jag kände mig övergiven och önskar att någon vuxen hade fångat upp mig, tvingat mig till lektionerna. Det fanns några lärare som gjorde det men det räckte inte.

Att börja på skolans IV-program var en stor sorg och ett slags kvitto på hans misslyckande. Han inledde en kriminell bana och var framgångsrik i den kriminella världen. Gino började med droger när han var femton, han levde från dag till dag. Vissa dagar hade han mycket pengar, andra dagar inte ett öre på fickan.

Uppvaknandet kom när han som 19-åring ville flytta ihop med och gifta sig med sin flickvän. De flyttade in hos Ginos mamma och fick ett barn. Nu skulle Gino ordna upp sitt liv. Han skulle bli den förebild han själv aldrig haft. Snart tvingades dock familjen ut på gatan eftersom det inte längre fanns plats för dem hos mamman.

Gino, som hade bestämt sig för att läsa upp sina betyg, försökte studera men det var svårt i det lilla hotellrummet de bodde i under de kommande åtta månaderna. Han sökte även jobb men möttes ideligen med nekande svar. Självförtroendet var i botten och ångesten rev i hans kropp.

En dag ringde telefonen. « Gino, jag har en lägenhet till dig. Du får hyra den i ett år och om du sköter dig kan du få ett förstahandskontrakt på den » sa socialsekreteraren.

–     Vid sidan av att ha blivit pappa var det den lyckligaste stunden i mitt liv. När jag fick lägenheten mådde jag bra. Vi kände oss äntligen som en familj och kunde göra vanliga saker tillsammans. Exempelvis storhandla, det hade vi aldrig gjort förr.

Och nu gick det undan. Pa fyra månader läste Gino in största delen av sin grundbehörighet på Hyllie park folkhögskola. Han ville läsa in hela men på en annan skola och surfade runt i jakt på en sådan. Gino föll direkt for Östra Grevie folkhögskolas ståtliga byggnad i Vellinge och sökte till serviceassistentutbildningen (öppnas i ny flik) eftersom han inte hade hela sin grundbehörighet.

Gino klarade kursen och fick ett diplom.

–     För första gången i mitt liv blev jag belönad, det var stort för mig eftersom jag inte visste att jag var kapabel till det. Hela mitt liv hade bestått av misslyckande och nu hade jag någonting som inte kunde tas ifrån mig.

Han sökte jobb och blev kallad till en anställningsintervju för att bli stödassistent på ett särskilt boende. Han läste på för att vara så förberedd som möjligt ; om löneläget, arbetsuppgifterna och företaget. Intervjun gick strålande och när han blev lovad jobbet började han och frun fira stort. Men när han väl kom till arbetsplatsen första dagen visade det sig att han skulle praktisera i en månad. Arbetstiderna var klockan 7 till 22 . Gino kände sig utnyttjad eftersom det inte var vad de hade kommit överens om per telefon.

Han svalde sin stolthet och började sin praktik; trivdes med personalen och de boende och fick goda vitsord. Under praktikens sista dag kände han sig självsäker, klart att han skulle få jobbet. Då kom kallduschen. Han fick vet att han hade varit jätteduktig men att de inte kunde anställa honom eftersom de redan hade tillräckligt med personal.

–     Jag kände mig hopplös. Hade jag hetat Ola eller Anders hade jobbet kanske varit mitt, suckar Gino.

Han har mött många fördomsfulla svenskar och önskar att svenskarna behandlar romer bättre. Med svenskar menar han de som ser ner på romer, vilket inte är alla men tillräckligt många för att det ska vara ett problem.

–     Mitt folk tigger, människor spottar på dem. Testa oss istället, ställ krav på oss i skolan, ge oss jobb och se vad vi går för. Om det inte funkar kan ni sparka oss. Vi får inga chanser!

Gino är stolt over att vara rom men samtidigt kritisk till en del saker inom den romska kulturen. Han uppskattar gemenskapen inom släkten och familjen, säger att romer är duktiga hantverkare och att en del har blivit rika på det.

–     Men ingen i min släkt är “något”. På min tid när vi växte upp, hade vi inga som berättade för oss att “detta kan du bli, du kan läsa vidare på universitet”. När jag började studera tyckte min släkt att jag hade blivit försvenskad. Det är inte många romer som väljer min väg.

Gino har brutit med stora delar av sin släkt för att inte falla tillbaka dit han var innan. Han saknar gemenskapen familjemedlemmarna emellan men säger att han inte hade något val. Dock har han kontakt med en del yngre släktingar som likt honom har mål i livet. Gino berättar stolt om att han har hjälpt många unga romer, varav en del precis blivit släppta ur fängelse, på rätt väg. Han drömmer om att förändra samhället och exempelvis arbeta som socionom eller som studie- och yrkesvägledare.

–     Jag vill hjälpa ungdomar med olika bakgrund att komma in i samhället. Jag har själv ett tungt bagage men har tagit mig ur det. Jag tror att ungdomar med liknande bakgrund har lättare att prata med mig än med andra. Själv kunde jag inte prata med mina svenska lärare, de förstod inte hur det var att ej ha mamma och pappa eller att vara fattig och ej ha pengar, eller att bo i ett område med enbart invandrare.

Nu är Gino påväg att förverkliga sin dröm. Han läser fjärde terminen på Östra Grevie Malmös allmänna kurs. Efter två tunga terminer med hemstudier då motivationen sjönk är han på banan igen. Motivationen är på topp och målet ser han framför sig.

–     Här är det ett plus att jag är rom. Den här skolan är helt fantastisk. Mina lärare här har motiverat mig. Jag vill visa att jag kan, vill göra mina lärare stolta över mig.

Gino lider av psykisk ohälsa sedan barndomen. Ibland mår han bra, andra dagar har han ångest. Han vet inte hur det är att inte ha ångest.

–     Det kommer nog alltid vara en del av min identitet. Trots att jag har allt idag: familj, lägenhet, är självförsörjande, min fru läser till barnmorska, vi är på väg uppåt och vi kan ej gå baklänges så är jag livrädd för att falla tillbaka till tiden som hemlös.

Hans största drivkraft är att vara en inspiration till sina barn, en förebild som visar att det är normalt att gå i skolan och att jobba.

–     Mitt mål är varken att vinna på lotto eller att resa jorden runt. Min dröm är din verklighet: att kunna jobba och tjäna mina egna pengar. Jag vill ha ett arbete som är stimulerande och meningsfullt. Vara en riktig svensk med villa, vovve och Volvo.

Kursen Gino läser för närvarande i Malmö: Allmän kurs – högskoleförberedande kurs med beteendevetenskaplig inriktning (öppnas i ny flik).  Ansökan inför höstterminen 2022 är öppen nu!

Intervjuad av Johanna Darnéus, foto av Linn Rådström