Porträtt – Ebrahim

De första svenska orden Ebrahim Sedigh lärde sig var tyvärr och vänta. Men vänta är ingenting för Östra Grevies supersnabba iranier. På fyra år har han utbildat sig till serviceassistent, köpt en kolonistuga, fått jobb, blivit förälskad, gift sig, köpt och renoverat ett hus samt skaffat hund, katt och häst.

• Nästa år har jag en elefant, säger han.

Nej, en elefant blir det nog inte, men kanske en husbil eller en Tesla. Först väntar dock garaget som han började bygga i förra veckan. Ebrahims fru frågar honom ibland om han aldrig är trött.

• Trött? Nej, sällan. Jag går upp klockan halv fem varje vardagsmorgon och på helgerna vid sextiden. Vila kan jag göra som pensionär.

Ebrahim är uppvuxen i Irans huvudstad Teheran. Han utbildade sig till mekanisk ingenjör och arbetade med stadens trafiknät i flera år. Förutom den dagliga jobbpendlingen på fyra timmar trivdes han bra. En gång per år brukade Ebrahim semestra i olika europeiska länder. Han utgick ofta från Paris, där en av hans bästa vänner bor.

Under en semester i Sverige 2018 ringde hans telefon. Det var mamman.

• Kom inte hem igen, underrättelsetjänsten har hittat en bibel hos dig, sa hon, berättar Ebrahim.

Av rädsla för vad som skulle kunna hända om han återvände, valde han att stanna i Sverige.

• Hade jag satt mig på ett plan hem på kvällen hade jag troligtvis varit död dagen därpå.

Ebrahim är, likt 1,5 procent av landets befolkning, kristen. Enligt människorättsorganisationer såsom Amnesty förföljer och fängslar den iranska regimen kristna i landet.

Den första tiden i det nya landet var svår. Som tur var fick Ebrahim stöd av kyrkan i Limhamn där han bodde den första tiden. Skillnaden mellan Iran och Sverige är stor och när han kom till Migrationsverket var det enda han fick höra ”tyvärr, vänta”. Han beskriver det som att mentaliteten mellan människorna i de två länderna är väsensskild. Sverige är långsamhetens land medan allt i Iran går snabbt, på gott och ont.

Ebrahim säger att han hade två vägval när han kom till Sverige. Det ena var att ”sitta hemma och få socialbidrag”, det andra att kämpa. Han valde kampen. Han är medveten om att han är priviligierad och att många som kommer till Sverige behöver få socialbidrag till en början.

En dag på biblioteket träffade Ebrahim en afghansk man som tipsade om att studera svenska på Östra Grevie folkhögskola Persborg i Malmö. Fylld av förhoppningar knackade han på skolans entrédörr en dag. Skolassistenten Marta Cammelli gav honom ett antagningsprov. Hur skulle det gå? Han hade ju inte gjort prov på åratal! Med tusentals fjärilar i magen och bultande hjärta skrev han så gott han kunde. Någon dag senare ringde Marta och sa: ”Välkommen till oss!”

• Det var en sådan lättnad. Även om jag är universitetsutbildad var jag inte säker på att klara provet. Språket är viktigt för att komma in i samhället och jag var mån om att börja studera svenska så snart jag kunde, säger Ebrahim.

”Jag skulle vilja jobba, vet du var det finns något jobb till mig”, sa Ebrahim på knagglig svenska, till sina lärare en av de första skoldagarna.

”Ta det lugnt, vänta”, svarade lärarna.

Men lugn är inte Ebrahims melodi. Han behövde dessutom pengar. Kanske skulle han kunna läsa till serviceassistent på Östra Grevie, en kort utbildning med stor chans till jobb, tänkte han.

Innan dess: ytterligare en antagningsintervju.

Ebrahim hoppade upp på sin cykel och började trampa de nästan två milen från Malmö till Östra Grevies skola i Vellinge. Vid huvudentrén väntade läraren Ola Tedevik på honom. När Ola fick veta anledningen till Ebrahims andfådda andning förstod han att det här var en person som var studiemotiverad. Även denna antagning gick bra och i januari 2019 startade utbildningen.

Mycket har hänt sedan dess. Störst av allt är kärleken. En sommardag för två år sedan följde Ebrahim med en vän till en konsert i Pildammsparken. Bredvid honom satt en kvinna i ungefär samma ålder och de började prata. Hon talade svenska och var blond och Ebrahim utgick från att hon var svensk. ”Kan jag få ditt telefonnummer?”, frågade hon. Självklart, han ville gärna lära sig svenska och få nya vänner. Det visade sig dock att kvinnan var från Tyskland och att hon efter avklarade specialistbarnsköterskestudier tänkte återvända till hemlandet. Ebrahim och Maike, som hon heter, träffades mer och mer och snart övergick vänskapen i kärlek. Hon stannade i Sverige och de flyttade ihop.

Så småningom fick Ebrahim jobb som städare på skolan, han har köpt katt, hund och häst.

• Hästen köpte jag förra veckan. Jag älskar hästar. Jag tillbringade alltid mina lediga fredagar hos min kusin och hans hästar. På hästryggen känner jag mig stark och fri.

Trots kärleken till djur hade Ebrahim inga husdjur i Teheran. Han drömde om djur men huvudstadens smuts, stök och hets och de långa arbetsdagarna fick honom att avstå.

Ebrahim har bott i lägenhet i storstäder hela sitt liv men alltid drömt om ett hus på landet. Även om han själv gillar fart älskar han landsbygdens lugn och naturen. När han hittade ett renoveringsobjekt utanför Ystad slog han till. I fyra månader hamrade, spikade och byggde han klart sitt och hustruns nya hus – samtidigt som han arbetade.

Fyra år har gått, vad händer i framtiden?

• Min främsta önskan är att få träffa min familj, vi har inte setts på alla dessa år och jag saknar dem så. Vi pratar varje dag i telefon men jag vill krama dem. Jag hoppas också få min utbildning validerad och kunna arbeta som ingenjör.

Och en dag, när nivån på hans svenska är högre än idag, vill han hjälpa nykomna landsmän i Sverige.

• Jag kan tolka gratis åt dem. Jag vet själv hur svårt det är att som vuxen börja om i ett nytt land.

Text: Johanna Darnéus

Foto: Linn Rådström