Från analfabet till allvetare/student

Som fattig flicka på den afghanska landsbygden fick Hasina Nayebi aldrig chansen att gå i skolan. Nu tar hon igen de förlorade åren – med råge.  

– Skolan är en magisk plats för mig där min kunskap blomstrar och mina drömmar växer, säger den blivande mamman.   

Toooo understaannd aa languaggge… Djupt böjd över en bok i engelska ljudar Hasina ord efter ord, mening efter mening. Först trevande men säkrare och högre när hon väl har fått kläm på uttalet. För deltagare och personal på Östra Grevie folkhögskola i Malmö är en pluggande Hasina vid skolentréns runda bord en vanlig syn. Varje onsdag när deltagarna har självstudier och lärarna möten sitter hon länge kvar.  

– Jag vill använda tiden väl. Här i skolan kan jag fokusera, det kan jag inte hemma. Jag vill vara en närvarande mamma och klar med studierna när jag kommer hem, säger hon.  

För Hasina, 30 år, är all kunskap ny och hon sörjer ibland sin avsaknad av grundkunskaper. Det var först när hon kom till Sverige som hon tack vare sina högutbildade vänner, lärde sig läsa och skriva på sitt hemspråk. Nu erövrar hon förutom ämneskunskaper även två nya språk: svenska och engelska. På kort tid har hon gått från att vara analfabet till att utveckla ett stort ordförråd på svenska. Tipset är att låta skolarbetet ta tid och att fokusera. Hennes studieteknik är att läsa och skriva mycket, testa att använda nya ord samt att ljuda.  

– Svenskt uttal har jag inga problem med men på engelska är det svårare. Därför lyssnar jag hur ord uttalas och imiterar. Det är en utmaning att lära sig flera språk samtidigt men också roligt, jag älskar att studera.  

Målet är att bli socialpedagog

Barndomen och uppväxten i Afghanistan var tuff och Hasina vill varken prata om eller tänka på den. Hennes fokus är på nuet och framtiden och målet att bli socialpedagog. Hon säger att hon hoppas kunna uppnå sin dröm men rättar sig sedan. Hon kan och ska uppnå den. Socialpedagogik handlar inte bara om kunskap i pedagogik, menar hon, utan även om empati. Som socialpedagog vill hon gärna hjälpa unga rätt i livet.  

Hemma har hon en femårig son, Daniel, och i vår blir hon mamma för andra gången. Bebisen är efterlängtad och storebror brukar pussa på magen och prata med bebisen. ”Stör nu inte mamma” eller ”vakna nu lille bebis” brukar han säga, skrattar Hasina.  

– Daniel är hjälpsam och kärleksfull och älskar bebisar. Han kommer bli en fin storebror.  

Maken och Hasina träffades på ett köpcentrum i Göteborg. Hon spricker upp i ett leende när hon berättar om deras möte. Deras blickar möttes och han, som arbetade som kock i Italien och var på besök hos vänner, gick fram för att prata med henne. Det var kärlek vid första ögonkastet eller ett uppvaknande, som hon beskriver det. Hasina var vid den tiden ny i Sverige och ensam utan vare sig vänner eller familj. Det visade sig att båda var afghaner. Efter en lång och prövande tid lyckades båda få tillfälliga uppehållstillstånd, flytta till Malmö och inleda ett gemensamt liv.  

– I början åkte han fram och tillbaka mellan länderna vilket var jobbigt för hela familjen. Nu är vi samlade och jag är en jättelycklig kvinna som har min man, min son och min bebis.  

Afghanistans kvinnor är de starkaste

Hasina är tacksam över att bo i Sverige där kvinnor både kan vara föräldrar, utbilda sig och jobba. Hon jämför sitt hemland och Sverige och säger att kvinnans roll i Afghanistan är att föda så många barn som möjligt men att man sällan tänker på att ge tid eller lära sina barn saker. Detta är inte kvinnornas fel utan samhällets, menar hon.  

– Barnen är landets framtid och det är viktigt att båda föräldrarna har utbildning och kunskap. Familjer är små samhällen som bygger stora samhällen. Om familjer fungerar bra fungerar även samhället.  

Afghanska kvinnor saknar kunskap och känner varken till sina rättigheter eller skyldigheter. Med talibanernas maktövertagande har kvinnoförtrycket blivit ännu hårdare. Flickor och kvinnor utestängs från utbildning och jobb och det offentliga rummet, förklarar hon.  

Till kvinnor som är nya i Sverige och aldrig har fått chansen att studera säger hon:  

– Det är aldrig för sent att plugga och utvecklas. Här på folkhögskolan möter vi människor med olika bakgrund och från olika länder. Skolan är den bästa platsen att utvecklas på och bli integrerad. Vi lär oss inte bara ämnen utan också värderingar och respekt.  

Hennes största önskan är att hon en dag ska bli så säker på det svenska språket att hon kan skriva en bok om sitt liv. I den vill hon skriva om hur hon gick från att vara den svagaste flickan i Afghanistan till den hon är idag.  

– Jag vill också skriva om styrkan hos afghanska kvinnor. Trots svårigheter och utmaningar i livet fortsätter de kämpa. Jag vill att hela världen ska veta att Afghanistans kvinnor är de starkaste människorna i världen.  

Text och foto: Johanna Darnéus