Från catwalks till Socialpedagog

2022 intervjuade vi Nora om hennes spännande resa från catwalks i Milano, till Allmän kurs i Malmö. Två år senare är Nora tillbaka på Östra Grevie folkhögskola – nu som deltagare på vår populära Socialpedagog-utbildning i Östra Grevie.

Vad hände efter att du gick ut, Nora? 

”Efter jag gick ut från persborg blev jag erbjuden en fast tjänst på Erikshjälpen som arbetsledare. Att jobba där fick mig verkligen att inse att det är människor jag ska jobba med och när jag såg att socialpedagog fanns på östra grevie kändes det som ett självklart val.”

Berättat 2024-09-19 för Jenni Ringborn, lärare på Socialpedagog.

Porträttet

Malmötjejen Nora Gunnarson hamnade på Milanos catwalk på grund av sitt yttre men lyckades ta sig därifrån tack vare sitt djup. Här berättar hon om modelltillvarons mörka sidor och om hur betygshets och pluggstress i skolan gjorde henne deprimerad och om hur hon till sist hittade hem i folkhögskolan.

Västra hamnens skola, 2013, tidig vår: Nora tittar sig omkring i klassrummet. Blicken vandrar från den ena klasskamraten till den andra. De verkar alla lyssna intresserat till lärarens matte-genomgång framme vid tavlan. Även Nora lyssnar. Men förstår – nej, det gör hon inte. Det är inte första gången hon inte hänger med medan ”alla andra” verkar förstå allt. Högstadieperioden är tuff, Nora hamnar efter och känner sig dålig. Ju sämre självförtroendet blir desto mindre blir lusten att gå i skolan. Högen med läxor och icke genomförda prov växer.

När Nora går andra året på gymnasiet har hon hamnat efter rejält och börjar gå hos en psykolog för att reda ut situationen. Där frågar psykologen Nora om hon har hört termen HSP tidigare. Highly sensitive person, en högkänslig person. Psykologen förklarar vad det innebär.
– När jag hörde det förstod jag, saker föll på sin plats. Jag har varit högkänslig sedan jag var liten. Å ena sidan är jag social och gillar fester och folk, å andra sidan är jag introvert och blir lätt trött i kontakt med andra, säger Nora, som är 23 år idag.

Nora var deprimerad och behövde vila. En termin stannade hon hemma från skolan. Hur hon tillbringade tiden minns hon inte.

– Den tiden var suddig för mig. Jag skrev mycket dagbok, skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta tankar och känslor. När jag nu läser vad jag skrev då börjar jag nästan gråta och tänker ”är det jag som har mått så här dåligt?”.

Tillbaka i skolan kände hon sig starkare och gjorde sitt allra bästa för att klara gymnasiet. Det räckte inte. Nora blev underkänd i svenska och kände att allt hon hade kämpat för rämnade. Hon lovade sig själv att aldrig mer plugga.

Från Barcelona till Milano: Modelltillvarons utmaningar

Tillsammans med en vän flyttade hon till Barcelona och började arbeta på ett callcenter. Hon skulle sälja ventilationsrengöring. Fritiden i mångmiljonstaden var fantastisk med sol, strand och fest. Jobbet – hemskt. Om Nora hade tur sa människorna hon ringde ”nej, tack” eller la på luren. Hade hon otur hävde de ur sig den ena otrevligheten efter den andra.

”Hur kan du sova gott på nätterna?”, frågade en person mig.

– Ja, hur kan jag sova gott om nätterna när jag ringer människor så här, tänkte jag. Medan jag kunde börja gråta vid ett ovänligt samtal hanterade mina vänner otrevliga kunder med en axelryckning och ett skratt, säger Nora. När hon bytte team och i stället skulle sälja teve-abonnemang vände det. Hon slapp de negativa kunderna och kände sig fri. Äntligen gjorde hon någonting som hon ville och för sin egen skull. Eller som hon själv uttrycker det:

– Jag var 100 procent mig själv.

Som blond skandinav i Spanien var Nora populär och fick ofta frågan om hon inte skulle arbeta som fotomodell. Vad de flesta inte visste var att hon hade jobbat extra som modell sedan tonåren och gjort allt ifrån tidningsreklam till events. Hon brukade inte prata om modellandet eftersom det inte intresserade henne speciellt mycket.

– Jag var aldrig speciellt intresserad av modellandet. Det var mer folk runtomkring mig som tyckte att jag borde vara modell. Kanske var jag inte stark nog att säga nej, funderar Nora.

Därför sa hon inte heller nej när en italiensk agentur kontaktade Noras svenska agentur och uppmanade henne att flytta till Milano. Nora var van att göra som andra sa till henne och eftersom alla andra höjde modelltillvaron till skyarna beslöt hon sig för att ge sin internationella modellkarriär en chans.

Bästisen stannade kvar i Barcelona och Nora klev på planet till Milano. Nora, som nästan aldrig tidigare hade lämnat Malmö och som kunde får panikångest på bussarna i hemstaden, var nu ensam i Italien. Hon delade rum med ett antal andra modeller i ett nedgånget industriområde. Dagarna var fyllda av castings och kvällarna av middagar på modestadens hetaste restauranger. Men medan de flesta andra på restaurangerna åt satt modellerna och petade i maten. De skulle hålla sig pinnsmala och uppmanades att enbart äta sallad.

– Jag minns hur jag en gång skulle göra mig en kycklingsallad i lägenheten. Jag delade en avokado när en av mina lägenhetskompisar kom in i köket och såg helt förskräckt ut. ”Avokado, du kan inte äta avokado, det är fett!” utbrast hon. Det var så sjukt.

Nora som alltid hade tyckt att hon varit för smal och velat gå upp i vikt blev här uppmanad att bli ännu smalare. Varje dag åkte hon till modellagenturen där de mätte hennes midja.

– Okej, nu ska du bara minska tre centimeter till, kunde de säga, sticka till mig ett gratis gymkort och uppmana mig att bara hålla mig till sallad.
Visst var modelltillvaron stundtals glamorös som när hon blev vackert sminkad och bar tjusiga kläder. Fast de allra flesta gånger var den stressig. Noras italienska agentur pressade henne, dels på att alltid vara utsövd, med perfekt make up och manikyr, dels att hinna med så många castings som möjligt. Många gånger bröt hon ihop i taxin av alla krav. Ångestattackerna, som hon inte hade haft på flera månader, kom tillbaka.

Tillvaron blev alltmer ohållbar. Nora kände sig inte som sig själv. Det här var hennes rumskompisars dröm, själv hade hon aldrig drömt om att bli modell. Under tiden i Italien hade hon mycket kontakt med sin familj och de var rädda att hon skulle hamna på botten. Därför berättade hon en del – men långt ifrån allt.

Vändpunkten och vägen mot en ny framtid

En ljummen sommarkväll efter att Nora hade druckit sangria i en park med en vän upptäckte hon att mobilskalet med bankkort, id etcetera var borta och att mobilen hade laddat ur. Kompisen hade begett sig hemåt och Nora var ensam kvar i ett område hon aldrig tidigare hade besökt. Hon visste var hon bodde men inte var hon var. Klockan var över midnatt och Nora frös i sin tunna sommarklänning. Förtvivlad, trött och rädd satte sig den gråtande tonåringen sig på en buss och åkte planlöst omkring, sedan promenerade hon vidare för att försöka hitta hem. Till sist hittade hon en taxi och sa sin adress (taxibilar fanns bara på speciella platser). Området var inhägnat och Nora hittade inte sina nycklar. Hon kunde inte betala taxin och började gråta ännu mer. I tre timmar blev hon sittande utanför porten innan någon gick ut ur grinden och hon kunde komma in.

– Det blev en breaking point och jag fick tillåtelse att åka hem på permission i två veckor. Att komma hem var fantastiskt. Det var i slutet av sommaren och jag åkte ut på landet med mamma och en kompis. Där stängde jag av telefonen och andades ut.

Eftersom Nora inte kunde bryta sitt modellkontrakt var hon tvungen att återvända till Milano. Kropp och huvud sa emot men hon gick på autopilot och tvingade sig att avsluta vad hon påbörjat.

I efterhand säger hon att hon är stolt över att hon åkte till Italien.

– Där och då blev jag vuxen. Jag var ensam i ett land och lärde mig att ta mig från plats till plats. Fast modelltillvaron är inget för mig. Alla människor tror att modell-livet är eftersträvansvärt. Men ingen tänker på hur det är att vara modell, att modellen är längst ner i hierarkin. Samhället är så utseendefixerat.

Hemma i Sverige fick Nora jobb i en klädbutik. Hon var tacksam över att vara på hemmaplan igen men ogillade pressen på att sälja, sälja och sälja. Därför blev hon glad när hon fick jobb som säljare i en second hand affär.

– På Erikshjälpen tog jag hand om personer som behövde min hjälp. Det var en sådan familjär känsla där och jag kände att jag kunde göra skillnad för de som arbetade där. Många som är där arbetstränar och andra är där på samhällstjänst.

Med tiden återkom ofta familjen och vännernas fråga om när hon skulle studera vidare. Nora hade tidigare lovat sig själv att aldrig mer plugga men åren gick, hon köpte husdjur, blev sambo och mådde allt bättre i sig själv. Kanske hon ändå skulle våga sätta sig i skolbänken igen. Hon fick tips om att studera på folkhögskola och hade hört att Östra Grevie folkhögskola var bra.

– Jag älskar det. Här får jag den bekräftelse som jag hade behövt tidigare, jag känner mig aldrig dålig eller sämre än andra. Min klass är fantastisk, alla är så omtänksamma.

Folkhögskolan och framtidsplaner

Målet är att bli maskör och perukdesigner och vägen dit en treårig utbildning i Köpenhamn. Nora upptäckte teatern genom pappan, en känd skådespelare och mamman, en erkänd ljusdesigner. Nora kallar Malmö stadsteater sitt andra hem och säger att hon växte upp bakom scenen. Sedan en tid tillbaka är hon timanställd som publikvärd och kassabiträde.

– Jag känner alla som jobbar där och kan alla korridorer. Som liten satt jag mycket i sminklogen. Jag blev fascinerad när skådespelarna förvandlades till sina karaktärer. Under föreställningarnas gång testade maskörerna olika sminkstilar på mig och jag tyckte det var underbart.

Nora säger att det ofta är teaterkostymerna som sticker ut och som publiken lägger märke till medan hon själv tittar på sminket. Hon älskar att skapa och måla och längtar till hon själv får chansen att testa. Hon lutar sig tillbaka i den röda retrosoffan på Östra Grevie folkhögskola i Malmö och ler. Nora är tillfreds med livet och längtar framåt:

– Jag är på väg någonstans, jag inte bara är, jag gör något för mig själv.

Intervjun publicerades första gången 11 maj 2022.

Text: Johanna Darnéus

Foto: Linn Rådström