Universitetsstudier var målet för grundskolans stjärna Seda Karayilan. Men familjen satte krokben och det tog över tio år innan hon reste sig igen. Med dottern vid sin sida har Seda fått tillbaka sin styrka.
För 28 år sedan föddes en stark och envis flicka i en konservativ familj i en mellanstor turkisk stad. När flickan, som heter Seda, var fem år skilde sig föräldrarna och enligt tradition flyttade Seda till pappan och hans nya fru. Seda hade ”läshuvud” och älskade att lära sig. Hon var duktigast i klassen och kunde, till skillnad från de flesta klasskamraterna, välja och vraka bland gymnasieskolorna och deras program.
”Problemet” var bara att Seda var flicka och familjen mycket traditionell. Pappans nya fru såg till att Seda aldrig hade en ledig stund. Varje minut skulle hon städa, laga mat och serva andra. Med åldern ökade sysslorna i hemmet. Läxor och skolarbete hanns ej med. Tröttheten hängde som en tung kappa över Seda och det hände att hon somnade på lektionerna. Lika bra att du slutar studera, vi har ändå inte råd att låta dig gå på universitetet, resonerade fadern.
Seda hade inget val. Frågan var om hon ens hade det när familjen hittade en lämplig make till henne, en 17 år äldre bekant till fadern. Han hade god ekonomi och bodde i ett land som hette Sverige. Seda visste inte speciellt mycket om det avlånga landet i norr men tänkte att hon sannolikt skulle ha större chanser där än i Turkiet.
18 år gammal lämnade Seda sitt hemland och flög norröver. I början kände hon sig väldigt ensam i Sverige. Kulturskillnaderna var stora och hon saknade sina syskon och vänner. Dessutom var maken borta hela dagarna. Hon började studera på sfi på Östra Grevie folkhögskola i Malmö och det var där jag mötte henne. Jag hade precis börjat jobba som lärare på skolan och Seda var en av mina första deltagare. Jag minns henne som en väldigt bestämd, lite hård tjej med höga ambitioner.
– Livet har inte varit snällt mot mig, därför är det svårt för mig att vara snäll mot andra, säger hon.
– Jag har alltid velat mer, velat vidare. Här i Sverige bildar jag mig, kvalitén på utbildningen är hög. I Turkiet lär du dig formler, matematik och kemi. Här lär du dig att utveckla en fin personlighet, att ej vara rasistisk etcetera. För mig betyder utbildning mer att skapa sig ett fint liv än att få ett bra jobb.
Strax innan Seda skulle föda sitt första barn avbröt hon studierna. 19-åriga Seda älskade sin dotter från första stunden men såg henne till en början som ett hinder för fortsatta studier och ett hinder för att bryta sig loss från maken.
– Han misshandlade mig fysiskt och psykiskt och hotade att ta vår dotter om jag polisanmälde honom. Jag ringde min familj och de sa att jag inte kunde komma tillbaka till Turkiet om jag skilde mig. En bra kvinna skiljer sig inte, säger Seda.
Hon suckar tungt. Värst var orden från fadern: ”Om du skiljer dig är du inte min dotter”.
Seda separerade – för sin egen och för dotterns skull. Seda har själv aldrig fått välja väg i livet, för dottern ska livet vara annorlunda. Hon berättar att hon ofta har känt sig som en främling.
– I Sverige är jag invandrare men jag känner ett främlingskap även med min familj i Turkiet, vi tänker olika, de är konservativa. Jag vill bryta en ond cirkel och acceptera min dotter som hon är. Jag valde att hon skulle komma till världen och jag följer henne vart hon än vill gå.
Det går inte en dag utan att Seda är arg på sin pappa. På att han inte lät henne fortsätta studera och på att han valde en make åt henne. Flera av Sedas kusiner är välutbildade och har ”bra” jobb och ibland kan hon bli arg och avundsjuk.
Seda är tacksam över all hjälp hon har fått i Sverige. Hon tycker att landet är fint men säger att det inte är ”hennes land”. Sverige är bra för dottern och det är för hennes skull som hon stannar i Sverige.
– Jag har tur som har henne i mitt liv och hon är allt för mig; min vän och min familj. Det var tufft att få barn som ung men hon är det viktigaste jag har. Allting jag gör för henne gör jag också för mig själv. Jag valde att hon skulle komma till världen och jag följer henne.
Men själv längtar hon tillbaka till Turkiet. Till syskonen och vännerna som hon besöker så fort hon har några kronor över. Framtidsdrömmen är att flytta hem, arbeta som tandsköterska och har ett litet hus och en hund tillsammans med sitt livs älskade dotter.
– Jag hoppas att hon kan fortsätta vara min bästa vän. Hon motiverar mig och för mig är det viktigt att ha ett yrke och att vara en bra förebild för min dotter. Jag vill visa henne att jag kan och att hon också kan.
Text: Johanna Darnéus
Foto: Linn Rådström
