Från invandrarflicka med obefintliga svenskkunskaper till lärare i svenska – Gordana Bojcevskas livsresa är en berättelse om att erövra ett språk men även om att skola om sig som vuxen.
Centralskolan, Trelleborg, en ljummen augustimorgon 1973. En finklädd flicka med turkos axelremsväska lyfter blicken mot den stora skolporten:
– Älskling, du ska gå här nu, säger pappan.
Dottern hör vad han säger men har svårt att ta in orden. Vaddå gå här? Nu? Varför? Hon som har det så bra hemma i lägenheten med föräldrarna och syskonen. Ändå nickar hon mot sin pappa. Snart lossar han hennes krampaktiga tag om hans hand och vinkar hejdå. För första gången i sitt sjuåriga liv har flickan varken pappas mjuka famn att vila i eller den trygga doften av mammas nybakade bullar att insupa. Skolgården är full av människor: klasskamrater och deras föräldrar, hennes fröken – ändå känner hon sig ensam. När föräldrarna har sagt hejdå till sina barn och barnen gått in i klassrummet vill hon fly. Hon sitter vid fönstret och ser fadern försvinna i fjärran. Tårarna färgar klänningen mörkblå. Fröken tröstar och pratar, men vad hon säger har flickan ingen aning om eftersom hon inte kan svenska.
– Jag kände mig både döv och stum. Det var en traumatisk upplevelse att inte förstå vad de andra sa, eller kunna säga vad jag ville, säger Gordana.
Anledningen till att varken hon eller syskonen hade satt sin fot i förskolan var att föräldrarna jobbade skift och det var alltid någon i lägenheten. Hemma pratade familjen makedonska och mötte sällan det svenska samhället. De bodde i ett område med utländska familjer: serber, makedonier och italienare.
Familjen hade kommit till Trelleborg tre år tidigare. Föräldrarna ville skapa ett bättre liv åt sina barn än vad de kunde göra i hemlandet Makedonien och såg sin chans när Sverige sökte utländsk arbetskraft. Gummifabriken i Trelleborg expanderade och samarbetade med staden i Makedonien som föräldrarna kom från.
Hur gick det då för den lilla mörkhåriga sjuåringen? Jodå, efter några månader förstod lärarna att Gordana inte kunde svenska och hon fick gå i en så kallad obs-klass. Gordana var flitig och lärde sig snabbt. Efterhand fick hon kompisar och utanförkänslan försvann.
– Skoltiden blev med tiden jättebra. Nu är jag lärare i svenska, det är som en revansch, säger Gordana stolt.
Svårare var det för föräldrarna. De längtade hem och hade svårt att komma in i det svenska samhället. De jobbade långa dagar på gummifabriken och kollegorna var antingen landsmän eller finnar så svenska lärde de sig inte. Somrarna tillbringade de i Makedonien och Gordana minns floden av tårar som forsade nerför faderns kind när det var dags att åka tillbaka till Sverige.
Föräldrarna erbjöds studera sfi men tackade nej av ekonomiska själ, det fanns inget socialbidrag på den tiden och de behövde försörja familjen. Dessutom var planen hela tiden att jobba, tjäna pengar och återvända till hemlandet efter fem år. Och fram till dess fick Gordana vara tolk åt sina föräldrar. Hon översatte nyheterna på teve, var med mamman och pappan vid vårdbesök och läste myndighetsbrev.
– Kom här och förklara, sa de till mig som var storasyster. Det var jobbigt, jag var barn och ville leka. I efterhand har vi pratat om det, mamma förstår mig men pappa tycker att det inte var så farligt.
Erfarenheten av att komma till ett nytt land med ett annorlunda språk och kultur gör att Gordana känner starkt för sina deltagare på Östra Grevie folkhögskola i Malmö. Hon finns alltid där för dem, tipsar, stöttar och guidar dem genom studierna och livet.
– En del kanske tycker att jag curlar deltagarna men jag gör vad jag hade önskat att någon hade gjort för oss, jag hjälper dem.
På gymnasiet läste Gordana ekonomiskt program. Hon avskydde det men gjorde det för pappans skull. Han tyckte att hon skulle jobba på bank.
– Han sa alltid: ni ska inte bli som mig och jobba i gummifabriken. Ni ska bli någonting. Vi invandrare var tvungna att vara dubbel så duktiga för att komma någonstans, säger Gordana.
Gordana pratar om identiteter och utanförskap och säger att hon ibland som vuxen har känt att hon måste försvara sig. Att hon ibland ses som en ”utlänning” i Sverige, exempelvis när hon som ung var på middagar med sin man och hans kollegor och de frågade vad hon hette och jobbade med. Efter att ha svarat ”Gordana, barnskötare”, vände personerna henne ryggen. De var inte längre intresserade av att prata med henne – en barnskötare med utländsk härkomst.
Gordana ryser över minnena.
– I Makedonien kan jag också känna mig utanför, jag följer inte språkets regler och folk brukar fråga varifrån jag kommer. Australien? frågar de. Nej Sverige, svarar jag. Aha, Sverige, vilken tur!, säger de.
Gordana besöker ofta Makedonien med familjen. Hon älskar maten, musiken och språket. Och visst underlättar det att även maken är makedonier. När Gordana var ung umgicks ofta jugoslaver tillsammans. De lyssnade på musik, dansade och åt god mat. En dag kom en ung man som hette Goran till makedonska föreningen i Trelleborg. Gordana, som var föreningens ordförande, tog emot honom. De träffades lite då och då på olika fester och en dag frågade han om hon ville bli tillsammans.
– Jag funderade i en timme, sedan sa jag ja.
Därefter gick det snabbt. Giftermål med 300 gäster, husköp och en dotter.
Fem år senare kom parets andra dotter. Det var 1990-tal och ekonomisk kris och under flera år levde familjen på minimum. Gordana jämför den tiden med det ekonomiska läget idag: höga räntor, dyr mat och el. Hemmet var fullt av kärlek men att bara ha pengar till det allra nödvändigaste var slitsamt – särskilt som hon är en person som älskar att shoppa kläder och resa utomlands.
Gordana, som jobbade som barnskötare, funderade på att skola om sig. Barnen på förskolan var underbara men arbetet slitigt och lågavlönat. Efter tips från sin svägerska började hon studera svenska som andraspråk i tre år på halvtid. Hon gick ner i arbetstid på förskolan och satte sig i skolbänken.
– Hur jag orkade vet jag inte. Det gick av bara farten. Jag gjorde storkok till hela veckan på söndagarna.
Fartfylld är en passande beskrivning av Gordana. Hon verkar aldrig sitta still. Plockar hon inte ur disken på arbetsplatsen, så serverar hon sin populära morotskaka eller låter kopiatorn gå på högvarv. På fritiden träffar hon barn och barnbarn, springer i skogen eller lyfter skrot i timmar på gymmet. Hon har alltid älskat att sporta, det håller henne frisk och gör henne glad.
– Jag hade inte en enda sjukdag på elva år, det beror nog på träningen. Men nu med barnbarnen blir jag sjuk stup i kvarten. Det är pussar och kramar hela tiden, skrattar hon.
Idag är det 17 år sedan Gordana började på Östra Grevie folkhögskola i Malmö. Då hette den Rosengårds folkhögskola. Den största förändringen under hennes år på skolan är digitaliseringen. Förr hade alla papper och penna, idag är datorn främsta arbetsredskapet.
– Jag kan inte allt med datorer och behöver hjälp ibland. Men det är spännande, jag har lärt mig massor och är stolt över mig själv. Skolan är mycket större idag än när jag började. Då hade vi tre, fyra klasser, idag har vi ett tiotal här i Malmö.
Gordana älskar sitt jobb, mycket för att stämningen är så god.
– Vi är som en familj, både kollegor emellan och deltagare. Det handlar inte bara om att lära ut svenska eller samhällskunskap utan att se och lyssna på människor. Jag är dotter till arbetarföräldrar och jag har lätt att relatera till våra deltagare. Jag önskar att mina föräldrar hade fått den hjälpen som jag ger deltagarna idag, inte bara att klara sig själv.
Namnen på alla före detta deltagare minns hon inte, men deras livsöden kommer hon ihåg.
– Här finns så mycket glädje. Kvinnor som fått barn och hälsar på med sina bebisar, sen kommer de tillbaka när föräldraledigheten är över. Vi hjälper kvinnor att gå vidare från svåra äktenskap, ger råd och stöd och gråter tillsammans.
Nu är våren här, snödropparna lyser vita i rabatterna kring Persborgs torg och solen har tittat sig fram. Om några månader tar ännu en kull deltagare studenten.
– När de står med sin vita mössa och tar studenten gör mig varm inombords – att få krama och gratulera lika mycket vinst för mig som för dem.
Text: Johanna Darnéus, bild: Linn Rådström