Flicka och föräldralös vid fyra års ålder – pakistanska Kaniz Shahs framtid såg mörk ut. Under uppväxten och i äktenskapen bestämde andra över henne. Idag, fyra decennier senare och i ett nytt land formar hon sitt eget liv.

• Studierna ger mig trygghet, säger hon.
  

Syskonen minns föräldrarnas ansikten och dofter. Själv har hon inga minnen av mamman och pappan. Det enda som finns kvar av dem är ett familjefoto. Kaniz mamma dog i cancer när dottern var två år. Sedan dog även fadern. Kaniz var yngst i en syskonskara på sju. Hon beskriver barndomen som tuff och kärlekslös.

Dagarna tillbringade hon i hemmet med att städa och laga mat. Hon älskade att studera men fick på grund av sitt kön och familjens dåliga ekonomi bara gå i skolan i tre år.

Sjutton år gammal giftes hon bort med storebroderns kompis.

• Jag var inte redo för giftermål men hade inget att säga till om. Det var ett äktenskap utan kärlek. Ändå hade jag det lite bättre med min man och mina svärföräldrar än med mina syskon, säger Kaniz.

Kaniz man studerade till jurist. Familjen var fattig och tillvaron hård. Ju närmare han kom sin examen desto starkare blev drömmen om att lämna Pakistan. En dag gav han sig i väg på en lång och farlig resan till Europa. Kvar i Pakistan var Kaniz och parets ettåriga dotter. Tanken var att de skulle komma efter när mannen hade fått uppehållstillstånd och etablerat sig i Europa.

Tiden gick. Dagar blev veckor och månader. Kaniz väntade men brevlådan var tom och telefonen tyst. Så en dag hörde hon ett rykte: mannen hade dött på båten över Medelhavet. Kaniz vägrade tro på det. I åtta år bodde hon kvar hos sina svärföräldrar och hoppades att maken skulle höra av sig.

En dag sa svärföräldrarna att de inte längre ville försörja sin svärdotter och hennes barn varpå Kaniz tvingades återvända till sina syskon. Syskonen hade varken pengar eller tid för henne och bestämde snart att hon återigen skulle gifta sig. Nu med en frånskild man som bodde i Sverige.

• Varför skulle jag gifta om mig? Jag hade min dotter och jag var ju redan gift. Samtidigt ville jag det bästa för henne och tänkte att hon nog skulle få det bättre i Sverige.

Den första tiden var mannen kärleksfull och uppmärksam. Sedan började han misshandla henne psykiskt och fysiskt. Han isolerade henne och Kaniz fick inte en chans att lära känna svenskarna eller Sverige. Paret fick tre barn och tillvaron var kaotisk. Kaniz försökte studera men kunde inte koncentrera sig på grund av hemsituationen.

Varför lämnade hon inte mannen vid första slaget? Hon har själv ställt sig frågan om och om igen. Men om du aldrig har fått kärlek i ditt liv förväntar du dig heller inte kärlek. Då blir slag och hot vardag, menar hon.

Fast när hon märke hur dåligt situationen hemma påverkade barnen fattade hon sitt livs viktigaste beslut: att lämna mannen. Hon flydde till en kvinnojour med de fyra barnen. Efter flera turer fram och tillbaka lyckades Kaniz få ensam vårdnad.

För första gången i sitt liv var hon fri. Vad skulle hon göra med sin frihet? Det som hon tidigare förvägrats: studera.

En vän tipsade om Östra Grevie folkhögskola i Persborg. Kaniz sökte, blev antagen och är nu inne på sin andra termin på den allmänna linjens grundläggande kurs.

Hon älskar studierna. Och som hon pluggar! När huvudet inte längre är fullt med problem kan hon äntligen komma ihåg vad lärarna säger på lektionerna. Hon sitter längst fram i klassrummet, alltid redo med penna och block. Närvaron? Närapå hundraprocentig.

• Tidigare var jag arg. Arg på mina syskon som inte gav mig kärlek, arg på min ex-man. Nu har jag släppt det. Jag fokuserar på mig och mina barn. Visst är det svårt att vara ensamstående med fyra barn, men jag klarar det.

Studierna ger henne självförtroende och trygghet, förklarar Kaniz. Ju mer hon lär sig desto självständigare blir hon. Hon vill kunna försörja sig själv och barnen och drömmer om att arbeta som tågvärd eller i klädbutik i framtiden.

• Jag är stolt över mina barn. Nu vill jag att de ska vara stolta över mig.

Text: Johanna Darnéus

Bild: Linn Rådström

Läs fler berättelser på vår instagram: @ostra_grevie_folkhogskola under hashtag @ög_porträtt.