”På folkhögskolan får jag vara mig själv”. Genom hela sitt liv har Oliwia Bozejko känt sig begränsad av normer. Normer för hur man ska vara, vem man får älska och vad man får tro på. På Östra Grevie folkhögskola i Malmö har hon hittat en plats där hon känner sig hemma och accepterad för den hon är. Här har hon också börjat upptäcka vad hon själv vill ge vidare till andra.

”Maria Skłodowska, henne måste vi känna till!”

Allas blickar vänds mot tjejen i klassrummets vänstra hörn. Lektionen handlar om Nobelpriset och läraren vill veta vad deltagarna redan känner till. Maria Skłodowska? Vem är det? Några nickar igenkännande när de hör hennes andra efternamn: Marie Curie, dubbel Nobelpristagare i både fysik och kemi. 

”Skłodowska var hennes efternamn innan hon gifte sig”, berättar Oliwia, som delar nationalitet med Nobelpristagaren. Hon ler stolt. Lektionen fortsätter, men vi stannar kvar vid Oliwia. 

Oliwia föddes i Polen. Hennes mamma är tysk och pappa polack. För drygt tio år sedan flyttade hon och pappan till Sverige. Därefter pendlade hon mellan Tyskland och Sverige för att kunna vara med båda sina föräldrar. Skolgången eller familjerelationerna var problematiska och efter några år bestämde hon sig för att prova att bo i Polen. Hon flyttade dit på egen hand och började arbeta på en flygplats. Men livet blev inte som hon hade tänkt sig. Hon kände sig ensam, och saknaden efter Sverige blev till slut för stor. 

”När jag kom tillbaka till Sverige kände jag att det är här jag hör hemma. Här känner jag mig trygg och säker”, säger Oliwia. 

Hon läste klart grundskolan, fortsatte på introduktionsprogrammet och började sedan läsa allmän kurs på Skurups folkhögskola. Där upplevde hon att hon inte fick den stimulans hon behövde och började leta efter en annan skola. Efter att ha flyttat till Persborg sökte hon en plats på Östra Grevie folkhögskola i Malmö. Svaret var först nedslående: alla platser var upptagna. 

Men en sommardag landade ett mejl i hennes inkorg. En plats hade blivit ledig. Hon var välkommen. 

Sedan augusti 2025 studerar Oliwia på skolan, och skillnaden mot tidigare är stor. Hon känner sig motiverad, utvecklas och har börjat se nya möjligheter för framtiden. Nyligen insåg hon att hon vill bli engelsklärare. Det har också gett henne en ny drivkraft att lära sig svenska ordentligt. 

”Innan tyckte jag att min svenska var katastrof. Min syster sa att jag inte kunde prata svenska, men nu tycker hon att jag är okej. Hon ger aldrig positiv feedback, så det är den största komplimangen”, säger Oliwia och skrattar. 

På Östra Grevie vågar hon ta plats. Hon håller presentationer och tal inför klasskamraterna, räcker upp handen och står för sina åsikter. Sådant som för bara några år sedan kändes otänkbart. 

”På det vanliga gymnasiet är pressen stor och det finns bara ett sätt att göra saker på. Här försöker lärarna anpassa undervisningen till deltagarna. De får oss att känna oss trygga i vilka vi är, i stället för att vi ska anpassa oss till normer.”

När Oliwia ser tillbaka på sina tidigare skolår minns hon ångesten och känslan av att hela tiden behöva passa in. På folkhögskolan har hon i stället fått utrymme att utvecklas på sina egna villkor. 

Det är också här som framtidsdrömmarna har börjat ta form. Efter studenten vill hon studera engelsk lingvistik, för att sedan utbilda sig till folkhögskollärare. Hon vill hjälpa andra att nå sina mål, precis som hon själv har fått stöd att göra. 

Kärleken till engelskan har funnits med länge. I Polen lärde hon sig grammatik, men aldrig att prata. I Sverige började hon studera engelska på egen hand, och musiken blev hennes viktigaste lärare. 

”Jag lärde mig engelska genom musiken”, säger Oliwia. 

Favoritartisten är Avril Lavigne. I hennes låtar kände Oliwia igen sig själv och musiken hjälpte henne genom några av livets svåraste perioder. Hon skrev ner låttexterna, översatte dem och lärde sig på så sätt både nya ord och ett nytt språk. Musiken blev också ett sätt att förstå och uttrycka sina egna känslor. 

”Musik är mitt liv, utan den kan jag inte leva. Med musiken kan jag uttrycka mina känslor lättare och på ett djupare plan.”

I dag skriver Oliwia både egna låtar och poesi på engelska. Hon känner en samhörighet med språket som har hjälpt henne att upptäcka nya sidor av sig själv. Nu vill hon föra kärleken vidare till andra. 

Men hennes framtidsdrömmar handlar inte bara om undervisning och språk. Oliwia längtar också efter ett liv närmare naturen, gärna i ett hus på landet. Och så vill hon ha fler katter. 

Förutom kärleken till språk är nämligen katter en stor del av hennes liv. Tidigare var hon mer av en hundmänniska. Katter tyckte hon var för självständiga och inte lika närhetssökande som hundar. Det förändrades när hon en dag fick syn på en svart katt på Katthjälpens Facebooksida. Katten hette Prochutto. 

”Jag fick direkt en koppling till henne. Det kändes som att hon var mitt barn.”

I september förra året flyttade katten hem till Oliwia. Då var hon bara tolv veckor gammal och ganska rädd. Men efter två dagar kom hon fram, kröp upp på Oliwias bröst och somnade. 

Oliwia döpte om henne till Luna. I dag är katten hennes ständiga följeslagare och någon hon kan prata med om allt, både när hon är glad och när hon är ledsen. Luna verkar dock föredra ett lite mer melankoliskt sällskap. När Oliwia skrattar drar katten öronen bakåt och går därifrån, berättar hon. 

På sikt vill Oliwia ha tre katter: två orangea och en svart. Men först ska hon fortsätta studera, fördjupa sig i engelskan och arbeta mot drömmen om att bli lärare. 

Om tio år hoppas hon att hon bor på landet, nära naturen, undervisar på en folkhögskola och fortfarande skriver musik och poesi. Hon vill fortsätta ta hand om sig själv och utvecklas som människa. 

Kanske är det just det som binder ihop hennes drömmar. Att få leva på ett sätt som känns äkta, att våga vara den hon är och att hjälpa andra att göra detsamma. 

För Oliwia handlar det inte längre bara om att hitta en plats att kalla hemma. Det handlar också om att få känna sig hemma i sig själv. 

Text: Johanna Darnéus / Foto: Julius Dahlström