Livet, modernismen och svenska
Ämnet svenska omfattar hela livet och allt vad som hör till det. Därför kan vi i undervisningen arbeta med nästan vad som helst, men ett traditionellt inslag är litteraturhistoria. Vårterminen 2006 arbetade preparandklassen bland annat med modernismen. Den uppgift de fick skulle utföras i grupp och gick ut på att de lärde sig så mycket som möjligt om en specifik inriktning av modernismen, för att därefter planera och hålla en lektions undervisning för resten av klassen. De skulle också skriva och framföra en text inspirerad av den inriktning de studerat.

En grupp arbetade med surrealismen. Texten nedan är en av de fyra monologer som ingick i gruppens text. Den är skriven av Simon Adler.

Ur ”Kupén”
Scenen utspelas i en kupé på ett tåg. Kupén har fyra platser på vilka fyra väsen sitter. Utanför och innanför rullar världen förbi.

Mannen
Den här kupén är för liten för mig. I själva verket är allt för litet för mig. Det har det alltid varit. Jag kommer aldrig sluta växa, så är det och så kommer det att förbli. Alla är så små och jag är så stor, så ofantligt stor. De andra varelserna i kupén verkar vara oberörda över min storlek. De låtsas som de inte tar notis om mig, att jag är en vardaglig varelse. Eller ser de inte mig? Kan det vara så att de inte ser mig? Nej, det är omöjligt! Det går inte att undgå att se en så enorm uppenbarelse som jag. Eller?
Klaustrofobin som jag alltid bär med mig, inom mig, blir om möjligt ännu mer påtaglig i den kupén. Där ute finns friheten, där ute skulle jag få plats. När jag kommer fram och ut ur den här kupén kommer jag att få ta plats. När jag kommer fram och ut ur den här kupén kommer jag att få den plats som min enorma kroppshydda kräver. Slippa trängas med varelser som tar min plats, som inte ser mig eller kanske låtsas att inte se mig. Men resan är lång och när jag kommer fram kanske det är för sent. Då kanske jag inte kan komma ut, då kanske jag har växt till ofantliga proportioner, växt så att jag blir kvar här, fången med mig själv och varelserna. Kvar här i det oändliga.
Nu har jag suttit och observerat mina medresenärer. Varelserna. Jag har observerat dem noggrant och kommit fram till att de inte ser mig. Det är konstigt, mycket konstigt. Det har gjort mig rädd, mycket rädd, så rädd som jag aldrig varit förut. Jag undrar varför. Det är ju det jag har önskat mig hela mitt liv. Att jag inte ska synas, att ingen ska ta notis om mig. Men när jag nu till slut upplever det så känner jag mig rädd. Jag vill komma fram nu. Komma fram innan det är för sent.

En annan grupp arbetade med existentialismen, och den text man presenterade hade från början skrivits av Eduardo Ocaña för en tidigare uppgift. Sargon Namrod bearbetade texten, inspirerad av existentialismen i allmänhet och Albert Camus i synnerhet.

Existenz
Jag har precis betalat vid kassan, och tackat för växeln, när kassörskan ler lite snett mot mig. Kanske har jag något utstickande ur näsan, eller så finner hon mig en aning tilltalande och vill flörta lite – själv anser jag henne vara lite väl sminkad – men det kan också vara av vana som hon ler mot mig, som hon kanske gör mot alla kunder. Jag inser snabbt att oavsett vad, egentligen inte påverkar mig på något sätt. Väl ute på gatan upptäcker jag, till min förvåning, en plånbok, av brunt lackat läder, på marken. Med höjda ögonbryn och pannan rynkad ser jag mig omkring för att hitta ägaren, men ingen av de kringgående människorna verkar ha någon anknytning till plånboken. Jag plockar upp den och känner att den är ganska tung, betydligt tyngre än min egen. Jag drar därför slutsatsen att det måste vara en väldigt rik man som har tappat den; jag bedömer även att ägaren måste vara av det manliga könet utifrån plånbokens utseende.
Jag tänker att det skulle se högst besynnerligt ut om jag plockade upp plånboken och genast började inspektera innehållet på gatan, så jag avstår. Jag går sakta framåt; ska jag gå hem för att se hur mycket pengar som finns i plånboken eller ska jag lämna in den på något poliskontor och hoppas att samtidigt, eller senare, anmäler en försvunnen plånbok? Jag tänker att polisen egentligen inte är mycket att lita på, och möjligheten att någon på poliskontoret själv plockar på sig bytet är inte helt uteslutet. Men det är mig egentligen likgiltigt. Dock skulle jag hemma kunna, i lugn och ro, se hur mycket pengar det är fråga om, men detta är ju mot mina principer. Jag känner mig velig, men börjar gå raskare för att inte ändra mitt val.
Efter en tjugofem-trettio meter lägger jag märke till ett gräl mellan en man och en kvinna tvärs över gatan. De gestikulerar häftigt, och jag tror att det kan vara ett gift par. ”Du ska alltid bråka utomhus” hör jag mannen skrika, och hans förmodade fru svarar ”Vad då jag” med lika hög volym. De bär på kassar, så de har nog varit och handlat. Kanske bråkar de om pengar, men det kan ju också vara att den ene beskyllt den andre för att ha glömt att inhandla något. Nu har jag gått tillräckligt långt för att det ska visa sig vara uppenbart var jag stirrade, eftersom jag promenerat samtidigt som jag stirrat på dem så har mitt huvud och min kropp vridit sig mot grälet på andra sidan gatan. Mitt intresse sinar snabbt och jag har redan glömt bort det grälande paret. Jag blickar hastigt framåt och tar ett hårdare grepp om plånboken.
Jag närmar mig korsningen Vetevägen och Brunbäcksgatan. En man kommer snabbt gående runt hörnet vid den stora röda tegelbyggnaden. Vi får en hastig ögonkontakt samtidigt som han stannar upp, vänder och går tillbaka runt hörnet, i lika snabbt tempo. Jag kanske skrämde honom eller det kan ju också vara så att han bor i närheten och just kommit på att han glömt något hemma. Eller så är han kanske bar vilse. Jag väljer att inte ägna det några vidare tankar och fortsätter min väg. En vind drar över mig och jag känner kylan mot pannan – det måste vara svett som kyls i vinden, svett som bildats för att jag gått så snabbt.
Jag känner mig ganska kluven och av någon anledning översköljs jag av ångest. Inte till den grad att jag vill lägga mig ner i fosterställning och ropa på min mor, men tillräckligt för att jag ska känna mig ängslig. Jag drar ihop mina läppar och ser ner på mina fötter som rör sig relativt snabbt fram. Jag går några meter med huvudet nersänkt och blir då stoppad av en person jag känner igen. Det är en av mina grannar, som jag då och då flyktigt hälsar på. Jag har aldrig fört någon längre diskussion honom tidigare. Han verkar hysterisk. ”Snälla, säg mig fort! Ska jag ha en röd eller en blå skjorta? Röd eller blå”, frågar han mig högt samtidigt som han tar tag i min krage och rycker mig fram och tillbaka. Jag svarar att jag inte känner till anledningen till varför han ska bära skjortan och därför inte kan ta ställning. Han visar sitt missnöje, suckar högt, kastar argt med armarna i luften och går ifrån mig väldigt fort. Jag erkänner för mig själv att jag blev rädd i det ögonblick han ryckte i mig, men att min rädsla var obefogad; hans avsikt var troligen inte alls att skrämma mig. han var uppenbarligen väldigt stressad över något. Eftersom han är ungkarl kanske han har en dam att träffa, eller kanske skulle han gå på arbetsintervju. Jag tänker att om jag skulle ha en arbetsintervju att gå på, så skulle jag inte ha valt en så färgglad skjorta. Vad han sedan väljer anbelangar mig inte och mitt ytterst låga intresse för det leder mig till andra tankar. Jag är lite hungrig.
Jag har givetvis inte någon tid att äta nu, eftersom jag är framme vid polisstationen. Jag står utanför på trappan till ingången och pustar ut efter det raska tempo jag hittills har hållit. Den ångest jag tidigare fick, och som fortfarande finns inom mig, föddes ur tanken på att jag bara kunde ha gått hem med plånboken, räknat pengarna och kanske köpt något fint till mig. Kanske något att äta också. Men jag känner att om jag nu sviker mitt goda omdöme, som jag anser att jag har, så kanske jag förlorar det; kanske leder det till att jag i en kommande situation gör större felval, ur moralisk synvinkel, som kan få förödande konsekvenser. Det är inte utifrån den vedertagna moral som samhället kräver att man ska följa som jag väljer att lämna tillbaka plånboken, utan för att jag skulle bryta mot den sanning jag personligen står för.
Jag öppnar de stora dörrarna och går in. Det sitter en kvinna i receptionen som jag går fram till, och jag säger att jag vill anmäla en borttappad plånbok. Hon hänvisar mig till den polisman som står i luckan innanför dörren längre fram till vänster. Dit går jag och väl inne är där ingen kö. Jag går fram till honom och säger exakt samma sak, i samma tonläge, som till receptionisten. Han tar emot plånboken, tackar och säger att han ska göra en anmälan. Han nickar och ler mot mig, som om det nu är klart. Jag varken orkar eller vill tolka hans beteende.
Nu ska jag och äta.